Jorden drömmer om sig själv och skärmar av en liten liten del av drömmen, och den delen kallar jag för Jag

Imorgon, på torsdagen 16 augusti 2017, så kanske vi ses. Jag kommer nämligen att hålla en föreläsning då, för första gången på länge. Jag och livet, jag och ADHD. Det skall alltsammans handla om. Mänsklig skillnad i praktiken, livets evinnerliga krånglabilitet, själen som är kroppens fängelse. Även om vi inbillar oss att det är tvärtom.

Således, allt enligt arrangörens hemsida:

Är du också trött på dammiga fördomar och stigma kring psykisk ohälsa? (SE)

Föreläsning av Hjärnkollsambassadören och fil. dr i etnologi Jakob Wenzer 

Torsdag 17 augusti, 17.00‑19.00

Stora Teatern – Kristallfoajén

Hjärnkoll medierar, Göteborgs kulturkalas arrangerar, Kristallfoajén på Stora Teatern är platsen. Börjar kl. 17, slut senast kl. 19. Ta med farmor, kollegiet, husdjuren eller vad ni nu vill. Det är meningen att alla skall kunna ta del av det här. I övrigt kanske vi ses igen nån gång hörru, kanske rent av på denna plats, precis som förr! Kommer du ihåg det, då vi alltid brukade träffas här på Hypertunneln? Jag gör det knappt själv längre.

 

Bloggtips: Anarkoautism

Vad håller jag på med egentligen, som tar all tid från mitt bloggande? Är jag inte intresserad av neurogrejen alls längre?
Jovars, men den får inte mycket utkomst i bloggande, som nog märks. Det visade sig vara svårt att tänka radikalt under 2014 och första hälften av 2015, då jag jobbade med psykiatriutveckling som projektledare. Visst är det ganska bra att kunna tänka normkritiskt även som tjänsteman på psykiatriområdet, men ganska snart insåg jag en sak: de överläkare, professorer, klinikchefer med mera som jag arbetade med har just inte mycket annat att hålla sig i än normer. De diktat som ges i DSM och andra diagnosmanualer är de yttre ramverk inom man måste hålla sitt arbete. Alltså kom mitt jobb att handla om, inte att försöka förstå bakom och runtomkring kategorierna, utan i stället förstå dem som det nödvändiga ramverk som behövs för att kunna föra ett nationellt psykiatriarbete där vården får en åtminstone någorlunda likartad standard landet över. Och, förstås, att denna standard är avpassad efter riktiga människors behov snarare än att tillfredsställa formella riktlinjer som ges i en amerikansk diagnosmanual.
Som tur är har det ju funnits saker ni kan läsa om neurodiversitet och besläktade områden även om jag hållit käften i ett år. Den som är intresserad av ämnet följer förmodligen redan Pemer och Trollhare. Båda dessa bloggar har dock ungefär samma uppdateringstakt som Hypertunneln, dvs. inte speciellt hög. Vad läser man i stället?
En blogg som dök upp för bara några månader och som redan är min svenska favoritblogg är Anarkoautism, med den bedårande parollen/taglinen ”ingen revolution utan utopisk autism”. Bloggen uppdateras i rasande fart och författas av vad jag uppfattar som en verkligt fri ande. Vilket ämnet som avhandlas än är kan läsaren räkna med en välförfattad text med egen vinkel och ett självständigt anslag vars like är svårt att finna bland svenska bloggar. De senaste posterna, 19 saker de inte berättar om autism del 1 och del 2, behöver du läsa. Jo, du behöver det, autist eller ej.
Seså, häng nu inte kvar på den här gamla begravningsplatsen för neurodiversiva idéproduktioner längre än nödvändigt! Iväg med er istället och läs om vad de inte berättar om autism på någon annan plats än Anarkoautism.

Neurodiversitet som dansteater

Ni vet väl att ni skall gå och se dansteaterföreställningen And Then… på Kulturhuset/Stadsteatern i Stockholm, som ha premiär den 16 Oktober? Inte bara för att det är grymt med dansteatermediet rent allmänt, utan för att föreställningen presenteras med bl.a. följande ord på Kulturhusets hemsida:

Föreställningen är inspirerad av forskningen kring neurodiversitet som utgår från alltings lika värde; det animerade rummet, platsens ande, ljud som rörelse och kroppar som en kör. Att vara i en värld där vi sorterar ut det enstaka där allt är lika. Hur är det att vara i den världen?

Vad jag vet är det den första dansteater i Sverige, åtminstone på en nationalscen, som explicit hänvisar till neurodiversitetsidéer.

Det finns en annan sak som är kul med det hela. I december 2013 höll jag ett föredrag på festivalen Dans<3Stockholm. Föredraget hette Embracing cognitive difference. Det hölls på August Strindbergs intima teater för en publik mestadels bestående av svenska och internationella koreografer. Spektaklet utgjordes av Hypertunnelnteori tweakad mot dansområdet. Det blev väldigt bra. Publiken fick höra och se Fever Ray och Frauke som exempel på  autistiska sätt att förhålla sig till kroppslighet, ljud och ljus, rumslighet och materialitet, musik, dans, marknadsföring, intervjuteknik och lite till. Faktum är att just dans är ett rätt lyckat område för att tänka på och med ickenormativ kognition – kolla t.ex. in boken Always More Than One av koreografen/filosofen Erin Manning om du är intresserad av saken.

Jag vet ju förstås inte om den enastående Claire Parsons eller någon annan från hennes kompani Claire Parsons Co var närvarande på Augist Strindbergs intima teater. Men det är i alla fall en för mig fin tanke att gona sig med här i stugvärmen, detta att jag kanske, kanske kan ha haft ett finger med i att få upp neurodiversitet och alternativ kognition som konstnärligt angreppssätt på de stora scenerna!

Om mig från madelein.se

För nåt år sedan skrev jag en text som gästbloggare hos min kompis Madelein Larsson Wollnik, som då drev Madelein.se. Posten var en del i en serie gästbloggare där mer eller mindre framträdande personer med NPF skriver något om sig själva. Nu på det sista har hon stängt bloggen och koncentrerar sig på annat.

Jag tycker att det är lite synd att bloggen stängt, av många skäl. Här är i alla fall den text jag själv skrev. Tycker det är synd att den inte kan läsas hos Madde längre, för jag tycker om den och den fick bra reaktioner av läsarna. Så jag lånar tillbaka den.

Bild: Lorna Bartram

Jag heter Jakob. Född 1972, familj och katter. Utbildad forskare i humanistiskt ämne. Tycker om musik. Gör om allt jag får i mina händer och i min hjärna. Bygger, bygger om, formar, färgar. Skriver. Kort minne, elastisk tanke. ADHD. Har blogg.

Jag fick min ADHD-diagnos i november 2012 efter ett liv som har känts så trassligt, obegripligt, utanför och underbart. Mycket har gått bra i livet. Jag har bara haft så svårt att begripa hur det egentligen gått ihop att de flesta människor omkring mig verkat ha så förbannat enkelt att göra alla de där vardagssakerna som man måste klara av när jag behövt anstränga mig så mycket för att hålla det enklaste i minnet. Jag har aldrig gjort något enligt boken. Jag har nämligen inte kunnat lära mig den; allt faller ur minnet om det inte är något som samtidigt innebär något underbart, fasansfullt, förunderligt eller storslaget. Jag har kunnat lära mig brottsstycken av boken, men bara om jag kunnat infoga dem i nya konstellationer så att de blir just sådär underbara, fasansfulla et cetera. Och på det viset kan man just inte lära sig allt som behövs för ett normalt medborgarliv; det finns liksom bara plats för så mycket extraordinariteter i medvetandet, vem man nu än är och vilken sorts nhjärna man än har. Man blir ju helt utmattad annars. Och så är det faktiskt också just så att jag somnar mest hela tiden! Mina dygn hänger inte alls ihop med de andras, de tecknar sina egna cykler enligt helt egna regler. Så har det också alltid varit. Jag har inte kunnat stanna vaken på kommando sedan jag var fjorton. Lektioner, möten osv – jag kan somna i stort sett när som helst.

Diagnosen var nödvändig. Den innebar någon sorts självförlåtelse, eller kanske något ännu större. Det kändes som om Samhället kom fram till mig och höll i ett kvitto, ett där det stod: ”Förlåt. Jag trodde du var normal. Jag visste inte att du faktiskt var annorlunda på riktigt. Förlåt att Jag inte begrep och att Jag inte kunde härbärgera din annorlundahet.” Så kan det kännas för den som ett helt liv vetat om att den inte är som de andra, men försökt tvinga sig att bli det.

Men så var det ju det där med att jag faktiskt lyckats rätt bra på vissa områden också. Och att jag alltid fått cred för just det som varit den andra sidan av snurrskallandet, kicksökandet och det korta minnet: kreativiteten, nytänkandet, omskapandet. Hela min forskarkarriär bygger på att jag lyckats behålla tillräckligt mycket av det akademiska ramverket för att kunna använda det som liksom en sorts pergola för mitt eget kaskadartade, slingrande, kaotiska tänkande.

Misslyckandena hänger ihop med lyckandena; kortminnet hänger ihop med improvisationen, strukturlösheten hänger ihop med äventyrligheten och så vidare. Det jag är bra på är, helt simpelt, inget annat än det jag är dålig på, med skillnaden att det finns en situation omkring som tillåter allt det där snurrandet och annorlundandet att skapa något i stället för att rasera. Men i det flesta fall raserar det förstås snarare än skapar; samhället är nämligen inte byggt för människor som befinner sig i ett ständigt tillstånd av improvisation, som vi hyperskallar gör. Samhället är i stället konstruerat för sådana vars hjärnor är optimerade för att imitera, upprepa gemensamma kategorier och komma ihåg saker andra har bestämt att de skall komma ihåg.

Just det där att jag lyckats rätt bra, att detta enligt min övertygelse inte är TROTS min ADHD utan TACK VARE den, fick mig att börja tänka på själva diagnosen ADHD då jag fick den efter fulländad utredning. Det gick ganska fort att upptäcka att diagnosen i sig bara innehåller hälften av vad den borde. Den innehåller bara de punkter på vilka man misslyckas. Den har inte fattat att misslyckandena kompenseras av andra kognitiva strategier, att det måste vara så, men att dessa är hemliga, dolda för att det inte är meningen att de skall finnas.

Det finns inga ord som säger något om hur ADHD-personens upplevelser av världen egentligen ÄR – de formuleringar man återfinner i DSM, ICD och de andra diagnosmanualerna handlar bara om på vilket vis de är annorlunda från normalhjärnan. Detta är väldigt tragiskt. Det gör att även vi som bär diagnoserna, vi som lever annorlundaskapet, inte har någon egen vokabulär för att tala och tänka om våra förmågor. Också vi tror att vi är skadade, felaktiga, funktionshindrade, sjuka. Men jag tror inte att det är så. Jag tror att vi måste hitta på nya ord, och att vi därifrån kan förändra samhället. Om vi orkar.

Det är det min blogg Hypertunneln handlar om: att hitta på ord som beskriver hyperskallen i positiva termer, inte som tillkortakommanden. Att skriva berättelser om hur livet och världen ser ut för den vars kognitiva fungerande på ett sätt motsvarar den hos en sjuårig normis, men som samtidigt finner dimensioner i verkligheten som genomsnittsmedborgaren inte kan föreställa sig. Att begripa sig på hur det samhälle är konstruerat som försöker förtränga och sjukförklara den naturliga galna kreativitet som vi hyperskallar står för, och som i stället försöker skapa en ”kreativitet” som är kontrollerad, målorienterad och tam. Och om hur vi måste skapa utrymme för vår nödvändiga tokighet i vår lilla cell i det samhällsgemensamma normalitetsfängelset, där golvet blir allt trängre för varje nya politisk reform. Och så vidare.

Min blogg är inte för alla. Inget jag gör är för alla. Jag är inte intresserad av att vara alla till lags. Men de som känner att min blogg är för dem – det finns en diaspora av sådana – verkar finna att den är som liksom en hemlig värld där det utvecklas något väldigt speciellt, något som man kanske kan ta med sig till den vanliga gemensamma världen. Verktyg, instrument, kartor, melodier, historier. Sådant.

(Jag och Madde, 14 år gamla och Kapareskolans enda *riktiga* industrisynthare SÅDESÅ. Vi har känt varandra länge. Nu sitter vi i styrelsen för en lokal avdelning av Attention tillsammans, typ trettio år senare.)

Limbisk fulkalibrering

Jag hade förra veckan en dragning på en ämneskongress i Köpenhamn. Ämnet var faktiskt bloggrelevant; jag hade blivit ombedd att tänka något om hem och oordning, utifrån mina kognitionsorienterade ideer. Och kul blev det – mer om det nån annan gång, kanske. Nu skall det nämligen handla om limbisk fulkalibrering. Hurra, ert favoritämne!

När jag gick från Hovedbanestation mot universitetsområdet för att hålla min grej var jag ganska nervös. Det är jag alltid då jag uppträder, nevertheless hur stort eller litet auditoriet må vara. Det är bra att vara lite nervös; det ger nerv till föreläsandet. Men det behöver åtgärdas, liksom hållas i schack och ridas på för att inte ta över. Annars kan det lätt bli att adrenalinet skenar och energin blir oanvändbar när det väl är skarpt läge. Då går allt över styr och blir dåligt istället.

Kontrollerar adrenalinet gör man bra med musik. Innan jag gjorde min ADHD-utredning kunde jag ta mig igenom riktigt tunga skrivdagar på ren adrenalin, då inte intresset för ämnet räckte att hålla mig vaken och koncentrerad. Jag lyssnade på sådan musik som var extremt känslomässigt för mig och lyckades övervinna motviljan att skriva genom att knarka låtar som fick tårarna att rinna, halssenorna att spännas, blodet att bulta i tinningarna och svetten att rinna nerför halsen. Jag liksom skrev på rent raseri. Det låter rätt intensivt, men det var inte mina bästa och roligaste forskningstexter jag skrev på det här viset utan snarare de tråkigaste och akademiskaste. Nu har jag lärt mig andra sätt att hantera skrivtråket. Lyckligtvis, för jag kunde bli helt utpumpad av fyra timmars arbetande med en knastertorr rapporttext. Att hålla på sådär sliter på en.

Men om jag skall göra något där adrenalinkickandet faktiskt gör resultatet bättre – en föreläsning, spelning, ett föredrag eller slikt – så nyttjar jag gärna musik igen. Ofta funkar det bäst med något som håller tempo, har driv, får mig att känna något men liksom håller en stadigt accelererande kurs mot evigheten. Det behöver också vara något jag lyssnat på länge så att det är sådär förankrat i hela mitt känslosystem. Audionom eller Gorgoroth går bra. Eller tidiga PJ Harvey eller Fever Ray ellerduvet, sådant med erforderlig intensitet. Uppträdandet brukar sedan ofta få en viss färg av det jag lyssnat på.

Det var länge sen jag rörde mig i etnologsamhället sist. Jag har inte varit på någon av de nordiska ämneskongresserna på tiotalet år och har kännt visst motstånd mot att komma tillbaka. Då jag stilla traskade genom centrala Köpenhamn, med hatt och solglasögon för att undvika kognitiv överbelastning där i solljuset, kände jag att tankeflimret och känslolarmet behövde koncentreras i något liksom hårt, trumfatoriskt och självförhärligande för att bygga upp mig mot återkomsten. Då blev det LL Cool J och Mama said knock you out; revanschismens mest gnistrande hymn, den mest käftpåslående och megalomaniska JAGSKALLALLTVISAERERAJÄVLAR jag kunde komma på.

Shit, den är stark! (Fast liksom rätt deppig då LL:s mamma i slutet kommer ner och tänder ljuset i källaren där han satt upp sin boxningsring och lever ut sina comebackfantasier. Jag försöker strunta i just den delen, den finns ju ändå bara i videon och det är ju bara låten jag lyssnar på, men jag vet ju den bistra sanningen.) Jag inser att jag går loss väl mycket på låten där jag går utmed gatan som löper längs med Tivoli mot kanalen norr om Hovedbanestation. Genom solglasögonen tittar jag på danskarna jag möter på trottoaren som om jag skulle slita hjärtat ur kroppen på var och en av dem, galenskratta ohejdat och sluggerdansa okontrollerat över varenda biltak på gatan där bredvid. Jag behöver lugnas ned lite för att inte förbränna all energi redan innan min dragning.

Aggression kan ibland bäst stillas med något så sentimentalt och naivt att all arghet och revanschism bara rinner av en. Jag insåg att jag behövde något alldeles rent, storögt och mjukt flödande för att lugna ner Mama said knock you out. Jag behövde Ted. Helst Sol, vind och vatten. Så den blev det.

Det är ju så förbannat vackert så att det gör ont i själen och hele kröppa. Men så blir det liksom mitt i all förlåtelse och kärlek till hela skapelsen och oskuldsfullt ögontindrande också lite fasansfullt efter att Ted G sjungit raden ”… och jag tror att livet får ett lyckligt slut”. Det fick det ju inte, inte för Ted, utan slutet blev ganska ohyggligt då han kastade sig framför ett tåg efter många års kämpande med psykos. Helt beklämmande och fruktansvärt faktiskt.

Jag travar över bron och letar fram något som kan dämpa känslan av beklämdhet och låta det där rena sippra in igen. Måste ännu längre in i det naiva och oförstörda för att det mörka skall sjunka undan. Det enda som kan funka är ännu mer Ted, fast utan jobbiga textrader. Ja, För kärlekens skull! Den är banne mig tillochmed mer oskuldsfull än Sol, vind och vatten. Den tar vi.

Alltså, nu kändes det som om jag hade gått väl långt in i det rena och naiva och förlåtande. Det hade blivit så mjukt och milt och harmoniskt att jag liksom flöt ut som en sorts smältande kärleksamöba som kletade av sig på allt och alla där jag skred över Langebro. Jag insåg att jag helt tappat det där framåtkoncentrerade och energiska som jag skulle komma att behöva. Nåt hårt! Och gärna trumfatoriskt, som tar mig rakt in i uppgiften att återigen karva mig en liten nisch i etnologin som bara är min och som skjall visa dem allihop. Jag vet, Mama said Knock you out!

Då jag når brofästet på östsidan är jag rejält uppjagad och näst intill lite förbannad. Nävarna så hårt knutna så att knogarna känns som om de skall spricka och naglarna borrar sig in i handflatan. Jag känner hur det liksom fladdrar i luften omkring mig och det känns som om raseriet skenar i okontrollerade perturbationer, strömmande fram ur mina ögon och skrämmande skiten ur varje liten promenand jag möter där på kajen. Jag behöver stilla aggressionen lite grann. Vilken var det som gjorde det så bra, nu igen?

Just det, Sol, vind och vatten var det ju!

Och så vidare, och så vidare. Jag kan nu informera om att man hinner lyssna på Mama said knock you out, Sol vind och vatten samt För kärlekens skull fyra gånger på sträckan mellan Köpenhamns central och Humanistiska fakulteten vid Södra campus, med söktid mellan låtarna och allt. Sen håller man en inte alls oäven dragning på Nordisk Etnolog-och Folkloristkongress 2015.

Artikel om neurodiversitet (och mig) i tidningen Assistans

Då och då ploppar min passion för mänsklig skillnad upp igen, även om det varit svårt att upprätthålla under den tid jag i det senaste faktiskt arbetat inom psykiatriutveckling (2014-VT 2015). Att som tjänsteman upprätthålla ett radikalt tänkande är ganska trixigt, då just det enda man har att hålla sig i är normer. För mig gick det inte riktigt ihop och Hypertunneln har fått ligga på hyllan. Jag har tänkt på och skrivit andra saker istället. Men nu är jag tillbaka vid Göteborgs universitet och forskar, om ett område som faktiskt tangerar neurodiversitet – mer om detta senare, typ snart.

Lyckligtvis har jag hållits kvar lite vid området ändå. För några månader sedan blev jag intervjuad av Mattias Hagberg, efter att ha efterlyst pocketutgåvor av hans senaste böcker över Facebook. En gemensam bekant fixade ihop mig direkt med mannen själv, som faktiskt visade sig vara en läsare av härvarande blogg! (Jo, det kändes coolt.) För några dagar sedan dök således en fin liten artikel om neurodiversitet upp där vår intervju utgör liksom ryggraden. Artikeln finns i tidningen Assistans och jag är inte ett dugg missnöjd med min närvaro i den, eller vad man skall säga. Jag presenterar några idéer som inte riktigt nått hit till bloggen (jo, jag har hundratals miljarder sådana, jag bara dräller av dem), till exempel den om vad jag kallat Den kognitiva multituden (efter politiska filosoferna Hardt och Negris bok Empire, 2000):

– Myllret av människor som klassats som avvikande kommer att driva fram något nytt. Ju fler som ställs utanför, ju mer kommer att sippra tillbaka… Och en dag blir kraften överväldigande.

[…]

– Betraktar man samhället ur det här perspektivet upptäcker man snart att diagnosmanualer och diagnossamlingar inte är förteckningar över sjukdomar eller avvikelser utan snarare en mycket exakt beskrivning av hur mycket samhället tolererar. Vad diagnoserna tecknar är alltså normen. Detta genom att tala om exakt hur normavvikelsen ser ut.

Artikeln har fått det inte helt okonstiga namnet ”Välkommen, diagnos!” och länken är här: http://www.tidningenassistans.com/2015/08/24/valkommen-diagnos/

Hypertunneln @ Park Lane, Göteborg

Tack till heders-Jonas Lindgren som lånat ut bilden från sitt Instagramflöde.

Eftersom den här bloggen nu ändå mer och mer verkar få karaktären av ett CV så är det väl lika bra att tuta och köra. Tuta i den egna trumpeten och köra på i egomobilen.

Nåväl, om ni trodde att Hypertunneln är för fin för att framföra budskapet på en av stadens mest anrika och prominenta bratklubbars scen så trodde ni självfallet fel. Vad jag vet är detta den enda filmen som finns av något av mina framträdanden. Om vilt fladdrande DAMP-bränslat turbopladder i sex minuter är just din hambo är alltså filmen nedan det enda stället där du egentligen kan få ditt lystmäte, åtminstone om du vill att själva hyperskallen som sköter pratet skall ha en riktigt välsittande skjorta.

Pecha Kucha-formatet, för övrigt, är enkelt: 20 bilder går i 20 sekunder var. ingen text, inga handouts, bara prat till. Min Pecha Kucha hette på arrangörens begäran ”ADHD och kreativitet”. Tack till kreatörsnätverket ADAoch Pecha Kucha Night Göteborg.

Om SEMIOGENESIS, Hypertunnelns Carolina Falkholt-kosmologiska essä

För någon månad sedan ringdes jag upp av graffitikonstnären Carolina Falkholt, som jag fick kontakt med under min föreläsningsserie Radical Imagination under hösten 2013. Hon ville ha en text att presentera tillsammans med den vinylsingel hon skulle släppa i februari. Vi träffades, hängde lite grann och försökte ta reda på vad det skulle vara för text och vad den skulle vara till för. Till slut sa jag: ”Det verkar som om du vill att texten skall ge ett svar på något. Vilken fråga är det den skall besvara?” Och då sa Carolina: ”Jag tror att den skall svara på hur min musik hänger ihop med min bildkonst. Fysiskt, liksom. På riktigt.”

Suck on this sweet piece of candy, materialentusiaster!

Den essä jag skrev heter Semiogenesis. Det betyder ungefär ”Meningsuppstående”. Essän är ett anspråk på att försöka skapa en ontologi, alltså en teori om livets, universums och alltings innersta och egentliga natur. Men det är inte vilken gammal ontologi som helst, utan en Falkholtspecifik ontologi. Jag tänkte så här:

Ontologiska teoribyggen, alltså idékonstruktioner om hur allting egentligen ligger till, verkar ofta på ena eller andra sättet rimma med intressen som redan finns hos de som skapar dem. Då någon av den teoretiska fysikens höjdare talar om strängteorin, att allting på subatomär nivå egentligen hålls samman av ofattbart små strängar, så kan man ge sig fan på att vederbörande kommer att tala om fiolsträngar och att den privat tycker mycket om musik. Då däremot matematiker berättar om tillvarons absolut grundläggande egenskap så rör det sig om just matte – matematiken är ”Guds språk”, den kod medelst vilken vi kan förstå skapelsens konstruktion. Informatiker har däremot kommit på att det är information som är fysikens, universums och tillvarons grundcell. Sedan finns även olika filosofiska skolor som omdebatterar vilket som är det bästa sättet att begripa alltings mest grundläggande element. Neomaterialismen (som jag använde i min doktorsavhandling!) menar att allting i botten består av flöden – materien och objekten är bara konsekvenser av hur flöden interagerar. I kontrast mot neomaterialismen finns den objektorienterade ontologin (OOO), som i stället menar att flöden bara är en konsekvens av egenskaper hos objekt och att det är dessa objekt – undandragna, diskreta, ahistoriska – som är det enda som egentligen äger verklighet. Med drag av båda dessa teorier menar sedan aktörsnätverksteorin (ANT) att det är i relationella nätverksformationer något blir möjligt, på mikro- såväl som på makronivå – en aktör (atom, molekyl, ord, sång, galax) är alltid beroende av vilka egenskaper den ges av det nätverk i vilken den ingår. Och så vidare, och så vidare och så vidare… detta var ju dessutom bara en lista över några samtida västerländska ontologier, går man bakåt i historien eller utanför den västerländska kultursfären finns det kosmologier i varje sammanhang där människor försökt få nån ordning på hur tillvaron egentligen är ordnad.

Carolina Falkholt ville alltså ha en text som binder samman de olika konstnärliga uttryck hon arbetar med – bild (mestadels voluminösa fasadmålningar), musik (som hon gör själv och har i lurarna då hon arbetar på sin skylift), kanske något om hennes personliga bakgrund som människa och som grafitta, grafiska upprepningar av vissa teman (oftast kroppsdelar såsom händer, ögon, kön), hennes politiska och sociala situation som kvinna. Och vad alla de där estetiska och politiska uttrycken kan betyda, hur de relaterar till världen, hur de hänger ihop. Var kommer de ifrån? Finns det någonstans en underbar hemlighet under alltihop, något av vilket alltsammans är ett uttryck men som själv är svårt att göra förnimbar?

Att skapa en ontologi verkade ju vara nåt som lite vemsomhelst kan få ihop alltutifrån vad man redan har bestämt sig för, så jag bestämde att skapa en sådan för Carolina. Min tanke var att man, utifrån en konstnär som primärt arbetar med att skapa variationer av allmänmänskliga motiv, skulle utgå från något som är översättbart från det visuella bildspråket och göra detta till ontologins grund. Vidare måste den förstås behandla sådana teman som återkommer i hennes konst. Upprepningar, variationer, mönster. Även födsel, prokreation, förändring och mening är på olika sätt viktiga hos denna specifika konstnär. Grafiskt arbetar hon ofta med findetaljerade mönster, överlagrande polykroma färgsjok och abstraherade kroppsdetaljer.

Jag bestämde mig för att göra mönster till ontologins grund och drivkraft; universums grundläggande egenskap är att det genererar mönster. Mönstren överlagrar med andra mönster och nya mönster uppstår. Allting är både skapat och generativt av mönster. Det kan föra sig om mönster såsom den genetiska koden, det periodiska systemet, den mänskliga kognitionen, kosmos struktur, dimensionernas design. Kosmos grundläggande egenskap är att det är mönsterskapande. Mönstren är iterativa (självupprepande) och kaotiska (systemkänsliga) och förändras då de möter andra mönster. Det som skapas av mönstrens överlagringar men som sträcker sig utöver deras blint självupprepande egenskap är mening. Mönstren alstrar mening: semiogenesis. Meningen finns inte före den alstrats utan uppträder som en effekt av mönstren: symboliken, fotosyntesen, livet, avsikten, skönhetsupplevelsen.

Essän är skriven i en stil och med en tematik inspirerad av mina favoritförfattare (well, två av dem iaf) Sadie Plant och Alan Moore. Den har, såsom sig bör, drag av besvärjelse; genom upprepningar och temavariationer förenas mandalan (urgammal kosmologisk symbol) med mandelbrotmängden (den paisleyliknande grafiska representationen av fraktala mönster som upptäcktes/skapades av matematikern Benoit Mandelbrot under 1980-talet). Well, det är allt man behöver för att få ihop en schysst egen kosmologi! Försök själva därhemma om ni vill, men tänk på att siffror, strängar, information, flöden, objekt, nätverk och nu även mönster redan är använt. Ha så kul, kära bröder och systrar hobbyontologer!

Ovan: Falkholts största kioskvältare från förra året: väggmålningen på högstadieskolan i Nyköping. Va! Har hon målat en sån där som är så förbjuden att den inte ens har nåt namn? Dags för nymoralistiska nationalister i Sveriges riksdag att rycka in och kräva fängelsestraff för konstnärer som målar fel motiv! Och för diverse mindre informerade och erfarna kommunpolitiker att försöka styra konstens innehåll.

Själva essän då? Äsch, den publicerar jag inte här, förstår ni väl. Den tillhör Carolina Falkholts verk Sociation, som är en särdeles exklusiv och påkostad sjutumssingel utgiven på materialkonnässörers favvolabel Kning Disk. Essän finns som foldout i affischformat inuti singelns konvolut.  Release för singeln var i lördags på Kristinehamns konstmuseum i samband med Carolinas utställning, som också heter Sociation. Kanske händer det något annat med essän framledes, det får man se. Men som det ser ut nu får ni allt ta och köpa singeln. Omslagsbilden är gjord av Carolina Falkholt, musiken är gjord av Carolina och Felix Rodriguez och den ytterst smakfulla layouten och designen är signerad Mattias Nilsson, courtesy of Kning Disk. Om du undrar om detta är något du verkligen behöver ha i ditt hem är svaret ja.

Essä: DUNKELLJUS. En vernissageskrift till Peter Ecchers utställning CLAIROBSKYR

DUNKELLJUS

En vernissageskrift till Peter Ecchers utställning CLAIROBSKYR, 22 november – 14 december på Konstepidemin i Göteborg

Av Jakob Wenzer

 

Peter Eccher och den dolda ljuskällan

Peter Eccher har genom hela sitt konstnärskap arbetat med teman som befinner sig i gråzonerna strax utanför de gemensamt överenskomna kategorier som utgör den verklighet vi alla delar. Sedan sin tid på de förberedande konstskolorna under 1990-talet, sedan under 00-talets tid på Kungliga Konsthögskolan, därefter i texter, utställningar, föreställningar och enskilda verk har Ecchers intresse riktat sig mot de områden som ligger i skuggan av det rationella, inordnade och artikulerade. Intresset har hela tiden tagit sig uttryck i ett undersökande, ett tentativt trevande i ett dunkel där de befintliga ljuskällor som funnits stått strax utanför Ecchers och vår egen egen rumsliga härvaro.

Varför blir helt ordinära hyreslägenheter från miljonprogrammet plötsligt invärtes täckta av sot? Vilka krafter är det som mobiliseras då människor plötsligt lämnar sina trygga liv för att följa en politisk agitator eller en karismatisk kultledare? Vad uppnår statliga tjänstemän genom att arbeta med medier och ockultister, och som varit omöjligt att uppnå med rationellt godkända metoder? Eccher har arbetat med att framhäva och avbilda föremål som funnits infogade i svunna tiders vetenskapliga eller medicinska paradigm men som idag framstår som obegripliga eller barbariska. Han har uppehållit sig vid sådana psykotroper som återkommer både i äldre tiders folkmedicin och i modern, vetenskapligt baserad klinisk verksamhet. Han har använt moderna metoder (utredningar, rapporter) för att undersöka det oförklarliga eller i folktradition befästa. Han har likaså gjort det omvända; medelst magiska eller folktraditionella metoder (blodsmagi, ordmagi, agnostiska kaosbesvärjelser) undersökt det mondäna och välbekanta. Han har experimenterat med vad som händer när sinnesinformation från de olika domänerna blandas; hur ljud ges fast form, hur bild låter, hur de fyra traditionella elementen hör samman med de faser som finns paradigmatiskt nedlagda i den moderna fysiken, hur detta kan ges gestalt med den mänskliga kroppen. Områdena är sådana där orsaken till vad vi ser är höljd i dunkel och undersöks från en plats eller tid där endast dess effekter kan iakttas. Området är magikerns, men metoden konstnärens.

Konsten och magin

Ett så konsekvent undersökande av det okändas ytor och det obegripligas fungerande utförd av en konstnär ställer oundvikligen till slut frågan: vad är magi egentligen? Finns det några gemensamma ytor mellan magin och konsten? Både konsten och magin värjer sig, på sina respektive sätt, mot att låta sig definieras och förklaras rationellt. Båda begreppen betecknar en verksamhet, en riktad mot att skapa något ur ingenting. Båda bör de också med sig en smak av det mystiska, det som inte skall kunna förklaras helt. Men det finns även skillnader mellan konstens verksamhet och magins – skillnader som handlar om sådant som verksamheternas mål, motiv och förhållande till det etablerade samhället.

Konsten idag handlar primärt vare sig om att söka det sköna, att avbilda något eller att vara säljbar. Snarare är konsten ett fält som är besläktat med forskningen, i en strävan mot att visa vägen mot nya uttrycksformer snarare än att finna sig i de former traditionen föreskrivit. Då strävan i sig här ofta förefaller vara målet, snarare än – som hos forskningen – dess resultat, så är sällan vinsten med denna konstens stävan påvisbar, vare sig i samhällsekonomiska termer, i publikt bifall eller ens inom konstens egna paradigm. Dock är konsten beroende av att det finns ett konstbegrepp, eftersom själva begreppet konst, hur det nu än definieras, ger utrymme för just sådana undersökanden som saknar ett definierat mål annat än strävandet, experimenterandet och skapandet, blandandet samt uppbrytandet av uttrycksformer. Utan ett samhälleligt konstbegrepp, ingen samhälleligt subventionerad konst. Konstens förhållande till begreppets definierande är således dömt att vara ständigt ambivalent, formulerat ur konstens beroendeposition till etablissemanget.

Magins teoretiker och praktiker, å andra sidan, är oftast inte nämnvärt intresserade av hur dess begrepp definieras uppifrån. Det senaste århundradets mer framträdande magiker, sådana som Aleister Crowley och Anton Szandor LaVey, vara ofta noga med att definiera magi som att det rör sig om varje möjlig händelse som uppstår till följd av den mänskliga vilja. Förvisso är detta en definition som är formulerad i polemik mot den kristna traditionens betonande av kollektivet på individens bekostnad. Viljekraft och individuell dådstyrka kontrasterar underkastandet av församlingens bästa och en överordnads vilja. Liknande förståelser av magisk praktik finns dock även i moderna magiska traditioner som istället för individualism betonar alltings sammanhörande. Viljan och agerandet i harmoni med detta viljande är början till den magiska handlingen, vare sig traditionen är antikristen eller holistisk. Och det viktiga för magikern är inte att förstå hur en händelse kan förmås att börja äga verklighet, det är att man kan göra det. Vad ett utanför stående samhällsetablissemang tycker om saken är knappast intressant för praktikern, då det inte är statliga medel som driver utvecklingen av den magiska praktiken.

”Magi” är i sig ett begrepp som tillsatts ur ett annat perspektiv än ur den utförande praktikerns eget, besläktat som det är med uttryck som ”folktro”, ”vidskepelse” och ”skrock”. Historiskt uppstod det starka avskiljandet av vissa verksamheter och uppfattningar såsom magiska i och med upplysningen, i samma rörelse som religionen uppställdes som motpol till vetenskapen. Under medeltiden var distinktionen meningslös, magin var en del av samma fält som vetenskapen tillsammans med alkemin och astrologin. Under sekulariseringen åtskildes fälten och magin började ses som religionens undersida, båda motsatta naturen och de logiska kausala regler som där gällde. Och ju längre historien därifrån framskrider, ju viktigare statens åtskiljande från kyrkan blir och ju mer rapportering, utvärdering och evidensbasering som måste in i varje moment av den offentliga förvaltningen, desto skarpare blir skiljelinjen mellan det rationellt legitima och det förnuftsvidriga, abjekta. Och det är här Peter Eccher äntrar historien.

Folkhemmet och mörkret

2011 samlade Eccher 24 konstnärer och forskare för att tillsammans författa en uppföljning till Konsumentverkets utredning Nedsvärtning i bostäder: slutrapport 1977:1. Förlagan är en utredning av ett fenomen till vilket ingen rationell förklaring presenterar sig: bostadslägenheter har plötsligt, helt eller delvis, inifrån täckts med sot. Ärendet har hamnat på Konsumentverkets bord i egenskap av hyresgästintresse: hade hyresvärden kunnat förhindra detta? Vad händer med marknadsvärdet på bostaden? Vem är ansvarig – vad täcks av försäkringarna? Vem skall betala för de psykiska påfrestningar saken innebär för hyresgästerna? Svenska konsumentmyndigheter har härvidledes ägnat några decennier åt att väga, mäta och analysera medborgaren i dennes egenskap av konsument  för att kunna skapa väl vederlagda, med forskning framtagna standardiserade format för människan och hennes behov.  Hela det svenska folkhemmet skall anpassas utifrån denne standardmedborgares mått och de faror av vilka hen hotas. Men då har man förstås också tänkt sig att farorna skall vara rätlinjiga och linjära, eller åtminstone begripliga.

En utredning tillsätts för att utröna var ansvaret för den oväntade nedsvärtningen ligger, men då fenomenet tycks oförklarligt bordläggs Konsumentverkets ärende efter slutrapportens publicerande, med efterlysning om vidare framtida utredande av den mystiska nedsvärtningen. Efterlysningen ligger obesvarad fram till tidpunkten för Ecchers projekt, som således ges namnet Rapport 2012:1. Rapporten har ett subjektivt anslag, till skillnad från förlagan, men dess grafiska presentation vid vernissagetillfället imiterar Konsumentverkets gamla rapport i layout och typsnitt.

Konsumentverkets rapport är som ett konstverk i sig; ett lite vemodigt dokument över en på rationalitetsgrunder vilande välfärdsstat som valhänt försöker begripa sig på ett oförklarligt och upprepat fenomen, och som presenterar saken i rapportform med diarienummer och allt. Så har den också en egen monter på den utställning som visar upp Rapport 2012:1. Men förutom sitt metaforiska värde associerar den också till något annat; det in i folkhemmet framvällande mörkret kunde vara något ur den mystiske iranske filosofen Reza Negarestanis bok Cyclonopedia från 2008. Hos Negarestani håller världen hela tiden på att äta upp sig själv inifrån, står i ett konstant tillstånd av kreativ förruttnelse, är fylld av hemsökelser, mytologiska väsen och begrepp från persisk demonologi. Svärta och mörker betecknar inte frånvaron av något utan antar snarare en egen, positiv form: forsar fram, översvämmar, tar över. Innerst i Negarestanis prosa finns en sorts modern animism; allting har ett levande, även döendet innebär levande, varje objekt på någon som helst nivå av verkligheten har ett påverkande, konstruktivt driv, men dess egentliga essens är undandraget från det reella. Utan att göra anspråk på att vara andlig har Negarestanis filosofi magiska konnotationer.

Liksom hos Negarestani är inte heller Ecchers ambition att egentligen finna en förklaring till det supernormalas närvaro i våra liv, utan snarare att använda svärtans egen kraft och förmera den. Liksom Negarestani infogar mörkret i en kreativ filosofi med ontologiska ambitioner blir svärtan för Eccher något som används för att skriva fram en ständigt sig själv utvecklande konstnärlig filosofi eller filosofisk konst. Även om människor förekommer överallt i Ecchers konst – vanligtvis med verkliga intervjuade eller historiska personer som förlagor, som sig själva eller som karaktärer – så är det inte de som är konstens huvudpersoner. Snarare är de punkter där vi kan iaktta var mörkret trängt fram ur sin parallelldimension och skapat frakturer på en välordnad och strukturerad vardagsvärld. Ibland, såsom alla de personer som intervjuats inför verket Whitechapel Solna (2009), som vittnen. Ibland, såsom i verket Tesla Girls (2003) är de istället själva lokus för framträngandet. De befolkar alla en värld där allt är beräknat, inrutat och strukturerat, men där en kaotisk och oberäknelig kraft från en värld som tycks gömma sig inuti den tidigare oavlåtligen får den att spricka eller rämna.

Att besvärja det medborgerliga varseblivandet

Så vad säger detta om Peter Ecchers position på konstfältet idag? Som konstaterat har samtidskonsten sällan ambitionen att vara direkt skön, nyttig eller lönsam. Så ej heller Ecchers. Efter några decennier av postmodern konstanalys står vi där nu dessutom med en deprimerande och defaitistisk definition av konsten som i stort sett går ut på att det som konstinstitutionerna behandlar som konst, det är konst, vad det än är eller ser ut som. Just att vara konst är också dess enda uppgift och hela legitimitet. Det är ju dock synd att glömma att det även finns andra röster än de postmoderna. Konsthistorikern Suzy Gablik talar i boken The Reenchantment of Art (1991) om hur konsten faktiskt skulle kunna ansluta till en andlig dimension igen, efter åren av demystifierande av konstens uppgift och avgenialiserande av konstnären. Konsten kunde formas till ett verktyg att gå bortom vår tids övertro på det rationella och dess begränsande struktureringar, att skapa nya gemensamma bilder och narrativ, förnya och vitalisera allas vår koppling till den kollektiva drömkroppen.

Kanske är detta vad Eccher tar på sig att göra? Att använda våra gemensamma välfärdssamhälleserfarenheter för att skapa nya sagor, där även det kaotiska, okända har en funktion och en plats, där vår mänsklighet installerar våra respektive själv precis jämte läckor där det okända strömmar fram, och att detta är vår existentiella lott. Alla lever vi på randen. Det är mörka sagor, men de är våra, de är gemensamma och de är framsprungna ur samma jord som det Folkhem som det Socialdemokratiska arbetarpartiet, sten för sten och diagram för diagram, byggde upp under efterkrigsåren och på vars ruiner vi idag byggt våra hus.

Och kanske är det nu det är dags att erinra författaren Alan Moores egna ord, från en intervju från 1993 då han precis beslutat sig för att inte längre bara titulera sig ”seriemanusförfattare” utan att addera den överställda titeln ”ceremoniell magiker”. Det en magiker gör, enligt Moore, är primärt att ändra människors perception av verkligheten. I alla tider, på alla platser, i alla mänskliga andliga sammanhang är detta den verksamhet som varit magikerns område och uppgift.

Är det möjligtvis ändå så att Peter Eccher är en magiker?

…

Epilog: Utställningen Clairobskyr

Efter att i många år ha undersökt det kändas och det möjligas gränser har konstnären Peter Eccher lämnat den gemensamt bestämda verkligheten för att gå in i den separationsfas med vilken varje rituell övergång måste börja. I utställningen CLAIROBSKYR rapporterar han inifrån ett meningsskapandets limbo, ett där de sinnesdomäner som strukturerar konsensusverkligheten börjat glida över i varandra och byta funktion; ljud ges fysisk form, ljus utplånar snarare än upplyser, en eventuellt existerande andevärlds uttryck lämnar reella spår som tvingar fram nya teknologier, verktyg som en gång haft en tydlig funktion föreslår nya – ännu knappt begripliga – användningsområden. Utställningens teckningar, texter, filmer och skulpturer dokumenterar ett alkemistiskt forskningsarbete där konstnären närmar sig de mer grundläggande skikt av vår verklighet utifrån vars grammatiska mönster såväl det rationellt framplanerade folkhemmet som detta folks magiska föreställningar och praktiker struktureras

Ecchers utställning CLAIROBSKYR redovisar undersökandet av verklighetens magiska grammatik. Utställningen utgör fas två av den process där Eccher underkastar sig esoterikens strukturerande logos. Framtiden kommer att visa en konst såsom den ser ut då den alkemistiska/konstnärliga initianden återförts från liminalitetens synestetiska transformatorium till den gemensamma verkligheten, med ny kunskap och med nya metoder.

…

 

Varför tänkande om mänsklig skillnad absolut inte får överlåtas till medicinare och psykiatriker

Hej allihop!  Håll i hatten, för nu blir det galenskaper. Så här står det i nya numret av Läkartidningen (en utomordentligt välrenommerad tidskrift som läses av alla landets läkare):

Det finns studier som framhäver genetikens roll för kriminellt beteende, men att även miljöfaktorer har betydelse. En ny svensk studie slår nu dock fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer och därför saknar betydande inverkan på huruvida barnen i familjen utvecklar brottsligt beteende eller ej.

Visst häpnadsväckande? Det är alltså inte Expressen utan Läkartidningen som delger oss en studie som visar att det i och för sig finns en sjufaldigt ökad risk för hemfallande till våldsam brottslighet för barn vars föräldrar tillhör en lägre inkomstgrupp än för de rika. Men denna sjuhundraprocentiga skillnad kan enligt vissa metoder som studiens forskare typ känner till förklaras av andra faktorer än föräldrars inkomst, förmodligen genetiska. Därför måste mer pengar till för att utreda kopplingen mellan gener och kriminalitet, allt efter artikelns slutkläm.

Det är läkaren och kriminologen Ardavan Khoshnood som i Läkartidningen skriver detta om en färsk artikel i British Journal of Psychiatry. Under rubriken ”Nya rön” publiceras Khooshnoods text med titeln Socioekonomisk status har enbart en svag koppling till kriminalitet. Den refererade forskningsartikeln bygger på en svensk statistisk studie av Amir Sariaslan, Henrik Larsson, Brian D’Onofrio, Niklas Långström och Paul Lichtenstein. Herrarna Sariaslan et.al har kommit fram till detta faktum genom statistiska studier av personuppgifter. Jämfört föräldrars inkomst med hur det gått för barnen då de växt upp; har de hemfallit åt våldsam kriminalitet eller drogmissbruk? Och studien visar alltså att det har de förvisso gjort, i sju gånger större omfattning än de vars föräldrar har medel- eller hög inkomst, men att även andra variabler – ”unobserved familial risk factors” – kan förklara beteendet, faktiskt i så hög utsträckning att hela inkomstvariabeln liksom trollas bort! Fantastiskt.

Jag är ju inte sämre än att jag fattar att det förmodligen är en dedikerad forskargrupp, att de på något vis förmodligen ändå vill väl och att de – kanske först och främst – vill visa att det finns en koppling mellan genetik och kriminalitet som måste utforskas mycket mer, helst av dem själva och med rejäl bemedling. Men när det gäller denna koppling – genetik, kriminalitet och inkomstnivå – måste man ha silkesvantar på händerna i analysen och redovisandet, och desto mer så när man passar på att använda sina rön till att underkänna kopplingen mellan socioekonomisk status och våldsam brottslighet.

För naturligtvis lyckas de inte underkänna någon sådan koppling, trots alla sina siffror. Än mindre ”slår de fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer [som har betydelse för kriminellt beteende]”. Vad de har gjort är ju i stället att ha tillfogat en rad andra variabler som OCKSÅ påvisar ett samband mellan vissa individer och kriminellt beteende. Sedan har de försökt få det till att dessa variabler gradvis gör att inkomstnivån som förklaringsvärde bleknar bort tills det bara finns en ”svag koppling” kvar. Men det stämmer ju inte; den ofattbart höga snedfördelningen, den sjufaldigt högre kriminaliteten bland de fattiga, står ju exakt lika stark även efter att man visat att även genetik existerar och har stor påverkan.

Vad de undersökt är definitivt inte heller ”sociokulturell status” utan inkomstnivå. Detta är inte samma sak. Inkomstnivå refererar till en siffra, det är ett väldigt enkelt begrepp. Begreppet sociokulturell, däremot, betecknar ett komplext sammanhang som inbegriper mycket mer än vad någon intjänar för lön i reda kronor. Faktum är att det inte har på denna plats i analysen att göra: det skall komma in i nästa skede. Låt mig förklara varför.

Som jag ser saken så har de inte visat något alls om den genetiska betingadheten att begå brott, men väl något om samhället: att det finns funktioner i samhället, varför inte använda det gamla slitstarka begreppet ”strukturer”, som ser till att människor med vissa genetiskt betingade egenskaper skjuts utanför möjligheten till medel- eller höginkomst och därmed är sju gånger mer utsatta för risken att behöva bli våldsamma eller brottsliga. (Dubbelt så stor risk till drogmissbruk, dessutom.)

Det är här begreppet ”sociokulturell” skulle ha kommit in; för att visa hur dessa strukturella funktioner exekveras. Det är ju nämligen så att det inte är själva brottsligheten som går i arv, eller benägenheten därtill. Det handlar inte om genetiskt nedärvd ondska, vilket kontentan faktiskt blir om man nu skalar bort det sociokulturella och endast ser till det genetiska som kauserande för brottsligt beteende. Det handlar i stället om att vissa egenskaper – låt mig ta det inte helt långväga exemplet uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet – har starkt ärftlighet, men att dessa lättare kan få en positiv utkomst (kreativitet, anpasslighet) för den som har en trygg ekonomisk struktur och ett gott självförtroende med sig från barndomen. ADHD-personer uppväxta under utsatta förhållanden har oändligt mycket svårare att finna användbarhet för sina förmågor än ADHD-personer från trygga förhållanden där ekonomin varit god. Detta beror på att samhället är ordnat för en annan typ av nervsystem, det vi hyperskallar kallar för neurotypen (dvs. normisarna). Det beror på samhällets ordnadhet, dess socioekonomiska strukturer, inte på ADHD-personernas nedärvda ondska.

Även drogmissbruk och våldsbrottsliga tendenser är nämligen något människor utsätts för. Att fattiga oftare än rika missbrukar och är våldsamma och kriminella beror inte på deras nedärvda ondska utan på att de har en särskild utsatthet inför det. Återigen: en socioekonomisk utsatthet, ej reducerbar till antalet kronor deras föräldrar tjänat eller huruvida deras släktingar fällts för våldsbrott.

Jag vet att många humanister och samhällsvetare är väldigt mycket emot all typ av forskning som vill undersöka genetisk betingadhet till brottslighet. Detta gäller i synnerhet vänsterorienterade tänkare, som ofta är väldigt provocerade av konceptet mänsklig skillnad. Vi minns ju till exempel Internationalens Lars Lundström, som såg den ökade ADHD-diagnosticeringen och dess bundenhet till klassbakgrund som ett eko av äldre tiders frenologi eller till väldigt tveksamma rasbiologiska experiment. Men vi får inte glömma att människor faktiskt är olika – även genetiskt – men att samhället är ordnat för de som är lika, eller mest lika, en idealtyp. Det är samhället som gör människor ”onda” genom att tvinga dem till det och utsätta dem för det – det är inte generna.

Jag hävdar alltså att sambanden mellan genetik och kriminalitet måste undersökas. Detta måste undersökas för att visa något om samhället – vilka som utesluts, vilka som premieras, hur man kan förändra samhället för att ge utrymme för de avvikande att utveckla något positivt i stället för att behöva skjutas utanför och tvingas in i brottslighet, missbruk eller psykisk ohälsa. Men då är det också absolut nödvändigt att vara väldigt försiktig med begreppen – begreppen är samhällsforskarens skalpell, slinter eller man eller håller dem bakochfram så kan man råka skära av något väsentligt.

Forskning är viktigt. Att forska om mänsklig skillnad och hur denna tar sig uttryck i samhället är dessutom oerhört viktigt, av allra yttersta vikt för alla oss som bor här. Därför måste man som forskare vara försiktig med hur man analyserar data och hur detta sedan presenteras. Den sortens forskare som vetenskapar om kroppen och den mänskliga biologin är allt som oftast en som går från det stora – en funktion, ett samband – och försöker gå inåt, mot allt mindre beståndsdelar, helst bara tills en enda gen eller neuron finns kvar, och förklara allt utifrån denna sista beståndsdel. Då blir också förklaringarna därefter – oändligt avancerad forskning, men lika oändligt förenklade svar. Sådana forskare skall inte behöva använda ord som ”socioekonomisk”, då de uppenbarligen bara förstör dem, utan det är då forskare skall ta vid som är mer lämpade att förstå de komplexa sammanhang i vilka det mänskliga uppstår som alltid är mycket mer än summan av sina gener, neuroner eller inkomstuppgifter.