Dunkelljus

Jag skrev en essä till en vän. Vännen heter Peter, essän handlar om hans konstnärskap och presenteras i anslutning till hans utställning Clairobskyr på Konstepidemin, Göteborg. Vernissage 22 november. Och essän heter Dunkelljus och kan läsas här.

Post 100: Astrologisk politik

Var din egen
Var en stjärna
Du är en stjärna
Du är allas stjärna

Vet du vad samhället är?
Samhället är summan av allas våra existenser
Samhället blir dock en egen enhet, med egen gravitation
Då vi är samhällets massa, kan vi påverka hur dess gravitation verkar
Denna påverkan kallas politik
En av många möjligheter till politik är demokrati

Vet du vad demokrati är?
Demokrati är nödvändigheten inflytande för alla minoriteter
Demokrati är möjligheten för alla att få det så bra som samhället kan ge utrymme för
Då var och en av oss finns med i många minoriteter, bör vi försöka kartlägga dem alla
Ingen majoritet får förrycka minoriteten – då är det en diktatur, majoritetens diktatur
Vi måste de många, överlappande minoriteternas demokrati

Vet du vem medborgaren är?
Medborgaren är du, odelbar och exceptionell
Men varje medborgare finns ändå med i många minoriteter OCH majoriteter
Allas våra handlingsutrymmen begränsas endast av hur våra handlingar får effekter för andra
Medborgaren är aldrig isolerad, alltid del av många kollektiv
Inom en demokrati förstärker kollektiven varandra, i en diktatur förtrycker de varandra

Du skall inte behöva kämpa för att ha rätten till rörelsefrihet som inte går ut över annans
Denna frihet skall ingå i demokratin
Så länge den inte gör det har vår kamp en demokratisk strävan
Det är då du måste veta i vilka minoriteter och majoriteter du ingår
Politiken är nämligen uppbyggd av minoriteter och majoriteter
De är politikens villkor

Men du, innerst är du mer än alla de där minoriteterna och majoriteterna i vilka du ingår
Ditt eget väsen är artfrämmande från dina politiska medlemskaps olika positioner
De politiska identiteterna struktureras på ett ideologiskt, tvådimensionellt fält
Men en stjärna fyller alla sina egna dimensioner
Mångfaldigar dem då dess energi når den från an annan stjärna
Är alltid mer än sig själv,

Outgrundlig oändlig och absolut singulär

Tid för germansk esoterik

Den senaste veckan har jag inlett två projekt som liksom är i gränslandet mellan konst och nåt helt annat. (Vad något är som är ”helt annat” än konst, som ju i sig liksom är det som inte fyller någon annan, mer praktisk funktion, är en nog så spännande diskussion som härmed lämnas till eftervärlden.) Slumpen, gud, jultomten, det undermedvetna eller vem det nu är som tillser att vissa saker i ens liv sammanfaller, har ordnat så att båda projekten är tillsammans med andra generationens germaner med ockultism som intresseområde. Man kan tycka att det är konstigt, inte minst givet att jag själv inte har tyskar i min släkt och ej heller ägnat särskilt mycket tid åt obskyr andlighet (med dessa två som prominenta undantag). Förmodligen har jag dock själv sökt mig just till magiintresserade tyskbarn på konstområdet. God knows why.

Peter har bett mig att skriva en text till en annalkande utställning. Jag har varit vän med Peter sedan 1989 då vi var både klasskamrater och delade vår första egna bostad med två andra tonåriga snorungar. Ända sedan konsthögskolestarten har Peters konst kretsat kring det oförklarliga, gärna med den helt oavsedda konsekvensen att han själv drabbas av diverse mer eller mindre spektakelartade olyckor. Peter har till exempel i sin konst svärtat ned en lägenhet med sot (och närapå kortslutit Konstfacks elnät genom nedsotning av elkontakter), odlat vallmo i sin lägenhet (vilket närapå förgiftat honom), satt sig in i karismatiska kultledares psyken (med depression och ångest som följd) et cetera, et cetera, et cetera. Som en del av det verk i vilket jag medverkar har han tatuerat sig med grafiska avbildningar av magiska örtväxter ur den svenska floran. Tatueringarna har förstås blivit inflammerade, så Peter äter just nu antibiotika och har bandage runt armar och bål. Som ni fattar kommer det att bli nåt jättebra av det hela.

Otto känner jag sedan tiotalet år då han började forska i design här i Göteborg. Jag blev löjligt inspirerad av Otto, för han gör om allting. Hans grej då var att sy om kläder och nätpublicera manualer om saken. Jag, som också gillar att göra om saker, började omedelbart göra om alla mina kläder. Jag fattade att man kunde och fick göra så. Jag har efteråt tänkt att det var väldigt konstigt att jag inte visste om det tidigare, men så var det i alla fall. Ottos projekt brukar ofta kombinera element som hemslöjd, svart magi, materialistisk biofilosofi. Ni kan ju roa er med att försöka förstå er på vad festen Lucia Obscura, arrad av mig och Otto inom projektet Old is the new black, är för något. Precis vad jag och Otto kommer att göra vet man inte ännu precis, men det kommer att innefatta ljudskapande och svenska 1800-talsmystiker. Vi har lokal fixad och har redan börjat beställa en massa material.

Vän av ordning kan inte låta bli att påpeka att Peter faktiskt inte är andragenerationens tysk utan halvösterrikare med två pass, medan Otto är kvartstysk. Ja.)

Annorlundaskapets benämning

Den här posten handlar om huruvida man är ADHD eller om man har ADHD. Många vill mena det senare, men jag kommer att förklara varför jag själv föredrar det tidigare, och jag kommer att anföra både politiska och personliga skäl – inte blott som retorisk gest utan för att det politiska och det personliga så intimt hör samman, är olika domäner av vår gemensamma värld.

En ofta återkommande trop då man talar om ADHD är att det inte är något man är, det är i stället något man har. Förutom att det är ett uttryck som förekommer i informationsmaterial till föräldrar, diagnosbärare och personal används det även av många hyperskallar deras berättelse om sig själva. Under onsdagen, då många berättade om sitt liv med ADHD på bloggar o Twitter i samband med den officiella ADHD-dagen, såg jag uttrycket på flera håll. Då jag i höstas arrangerade en paneldebatt om neurodiversitet använde en av landets absoluta forskarveteraner på neuropsykområdet ett uttryck med samma andemening; ”Vissa av mina kollegor säger ’autister’ om alla med autismdiagnos, men jag brukar alltid påpeka att det rör sig om en person med autism”. Poängen är förstås att visa att även den med en funktionsskillnad primärt är en människa, att det inte går att säga hur t.ex. en person med Asperger är bara för att man läst en tidningsartikel eller kanske känner någon annan med diagnosen. Och visst, själva diagnoskriterierna gör ju endast anspråk på att säga något om hur diagnosbäraren funkar. De lämnar (lyckligtvis) därhän ens drömmar, passioner, känslor, förmågor, preferenser. En aspergare behöver inte ha någonting alls gemensamt med en annan med samma diagnos; låt därför bli att bedöma en person utifrån dess diagnos. Gott så. Jag sympatiserar med intentionen.

Ändå tar det emot för mig att säga att jag har ADHD, att jag är som alla andra men med den lilla skillnaden att jag är sämre på några saker. Det där blir för mig en utsaga som implicit bygger på antagandet att alla människor liksom skall vara likadana av naturen, och att de som inte är lika normen har ett medfött handikapp jämförbart med en missbildning eller en störning. Hela det västerländska samhället är uppbyggt kring denna ide om mänsklig likhet, om majoritetens rätt att vilja anpassa minoriteten. Diagnosticeringsverktygen DSM och ICD exemplifierar hur kulturbundna normalitetsuppfattningar endast innesluter de som fungerar som majoriteten och dömer alla andra som handikappade. Även vårt svenska folkhem är modulerat på det omedvetna antagandet att majoritetens funktionssätt är det enda naturliga. Lagstadganden om skolsystem och arbetsvillkor är två tydliga exempel.

Jag tror ju uppriktigt inte att det är så att alla är menade att vara lika. Människoartens styrka är, vad jag tror, det motsatta – att det finns ett så stort spann inom det mänskliga genomets potential. Vi är olika från början, men i ett samhälle anpassat för majoritetens behov framstår den avvikande som onaturlig och måste förses med någon typ av förklaring. Genom att en diagnos sätts har man gjort om annorlundaskapet till en sjukdom. Därmed har man inte bara förklarat varför avvikare avviker, utan även givit legitimitet till det samhälle som är ordnat för majoritetens behov: diagnosen berättar att samhället är naturen. Den berättar detta bara genom att vara just en diagnos.

Vi glömmer då så lätt att människoarten har blivit vad den är i tusentals generationers samspel med den naturliga ekologin och de begränsningar denna uppställt, medan den samhällsordning vi ser idag bara har några generationer på nacken. Vi kan inte låta samhällsnormen berätta vad som är friskt och sjukt, vad som är naturens avsikt och vad som är förfelat. Istället måste vi anpassa samhället efter mänskligheten, ta artens stora interna skillnader i beaktande och bygga in samhälleligt utrymme för denna skillnad då vi – sakta men säkert – bygger om den stora myrstack vi bebor. Det är i min uppfattning detta som är demokrati, detta förvanskade men i grunden så vackra ord: genom att se till alla de behov som avviker från normen förändrar man själva normen att kunna omfatta så mycket skillnad som möjligt. Därmed säkrar man också samhällets egna kraft och potential.

Varför är det då så viktigt för mig att ADHD är en speciell ”typ” av människa, skild från den Normala – att ADHD är en helhetlig kognitiv profil (som man är), inte en punktinsatt begåvningssvaghet (som man har)? Jag har ju ändå på flera ställen på denna blogg hävdat att den mänskliga kognitiva potentialen är ett obegränsat kontinuum där alla människor kan placeras in. Ett svar är: för att det tvingar till en annan typ av reflektion av vad samhället skall vara för människan. Låt mig förklara.

Är ADHD något man har, en punktuell svaghet på ett visst område relaterat till energiutflöde, så är det en funktionsnedsättning som kan rättas till med lite medicin (som ser till att du är lagom vaken, under rätt del av dygnet) och kognitiv beteendeterapi (som i ett lite längre lopp skall träna om din hjärna att tänka utifrån en handlings konsekvenser istället för att improvisera). Det är i detta perspektiv individen som skall ändras för att passa samhället.

Om ADHD istället är något man är, en medfödd kognitiv begåvningsprofil där de svaga förmågorna hänger samman med de starka, så framstår det som ett övergepp att ADHD-personen måste förses med kemisk korrigering och tvingas träna om son frontallob till att fungera som normens. Det blir då synligt att det är samhället som måste ändras för att ge utrymme även åt dessa individer.

Ändrar på samhället gör man förstås inte i en handvändning. Med mitt eget föreningsengagemang, mina föreläsningar, mitt skrivande och bara genom att bejaka den jag FAKTISKT är, tänker jag att jag drar mitt strå i det stora och nödvändiga ombyggandet av stacken. Så länge det finns strukturer som ser till att jag måste funka normalt för att kunna hantera jobb, familj och relationer så äter jag snällt min medicin och gör min KBT. Men jag tänker inte glömma av det faktum att jag har starka begåvningar på vissa håll, som mitt liv lyckligtvis givit mig möjlighet att bejaka och utveckla, och att dessa blott är andra uttryck av samma hjärna som har svagheter i andra områden. Det bra och det dåliga hänger ihop. De är olika utkomster av samma underliggande neurologiska maskineri. Det är något jag är. Det är min kognitiva apparat som kontinuerligt under mitt liv format min upplevelse av världen. Den utgör grunden för allt det som i varje tänkbar mening kan kallas för Jag. Således tycker jag att det finns ganska starka incitament att tillväga ADHD en ganska stor tyngd vad dess existentiella implikationer beträffar.

Och kanske, i en avlägsen framtid, är det helt onödigt att benämna denna typ av avvikande. Så länge samhällets struktur utesluter ett hälsosamt fungerande för människor av min typ föredrar jag dock att påminna mig själv och världen om saken: jag är annorlunda. Ni är normala. Er normalitet tvingar mig att göra våld på min natur. Ta ansvar för att ni är normala genom att stå för att ni är det! Och ta även detta ansvar genom att arbeta med att förändra normaliteten, så att även de som idag ännu inte är normala även de kan omfamnas i en framtid. Samhället, liksom vi själva, blir starkare av mångfald.

 

 

Slint

Tycker ni jag bloggar för lite nu för tiden? Det kan n i ha rätt i. Det beror på, vill jag tro, kognitiv beteendeterapi och metylfenidat. (Mer om detta senare! Kanske. om jag får ADHD igen, nu är hypertunneln [litet ”h”] liksom stängd.)
Har ni abstinens kan ni ju läsa den här texten som jag just gavs äran att gästblogga hos Göteborg Nonstop. Där lånar jag mig till den ständigt fräscha genren ”vuxna män som skriver navelskådande om musik som betydde mycket för dem i deras ungdom”. Damer och herrar, jag ger er: Spiderland och jag

 

 

(Och ja, detta betyder att jag kommer att finnas framför Linné-scenen på Way out West klockan 15.00 nu på lördag, andäktigt väntande på något som i min värld är att likställa med gudom.)

SPK bilder

Trots att jag personligen ibland kan ha synpunkter på den patologiserande vokabulären finns det verkligen ljuspunkter under många av konferensens sessioner. Då praktikerna talar är koncept som komplexitet och personcentrerad vård framträdande, likaså en varning mot att se de differentierade diagnoserna i DSM5 som något som direkt motsvarar verkligheten.

SPK, andra dagen.

Minns ni SPK? Det var ju en gång i tiden en förkortning för Sozialistiaches Patientkollektiv, vilket var en revolutionär aktionsgrupp bestående av psykiatripatienter. Deras verksamhet bestod främst i att träffas och diskutera hur mental sjukdom var en produkt av det kapitalistiska samhällssystemet, och hur deras egna psykiska avvikelser kunde användas som vapen mot detsamma. SPK betraktas som e vital del av 60- och 70-talens antipsykiatriska rörelse, som ifrågasatte den vid tidpunkten framväxande biologistiska psykiatrin.

Om SPF, Svenska psykiatriska föreningen, minns SPK vet jag inte, men jag hoppas nog att det är en besynnerlig slump snarare än en vitsig men cynisk referens att deras årliga konferens även den bär namnet SPK, Svenska Psykiatrikongressen. Den avslutas idag på sin tredje dag, och yours truly är på plats. Varför? På grund av mitt uppdrag att undersöka möjligheter för patienters inflytande över den psykiatriska, närmare bestämt den del av vården som utgörs av de kvalitetsregister som just nu håller på att introduceras som styrmedel.

Här minglar jag  alltså runt bland läkemedelsföretagens reklammontrar, äter det godis de bjuder på och tar del av de egenproducerade informations- och utbildningsmaterial de skälva tillhandahåller om de psykopatologiska tillstånd de själva indirekt är med och definierar. Ursäkta min raljerande ton här, men som patientföreträdare är det inte alldeles givet positivt att se hur nära kopplingarna är mellan den psykiatriska professionen och den utomordentligt mäktiga multinationella läkemedelsindustrin. Och någon sorts ironi finns ju också i situationen. Jag. Patientmedverkan. SPK. Alltsammans inramat av en situation vars villkor, åtminstone delvis, ställs av Big Pharma.

Socialförsäkringsministersretorik

Bloggar vidare från SPK, Svenska psykiatrikongressen.

Ulf  Kristersson inleder hela kalaset med att berätta för oss att svenskarna, ett av de länder i världen där inkomstklyftorna är som lägst, sjukskriver sig och förtidspensionerad sig mest under högkonjunktur. Det tycker han är ganska dåligt. Därifrån går han till att tala om hur problematiskt utanförskapet är och att det är någon som måste betala för alltihop. Alltsammans illustreras med kurvor i diverse diagram. Till slut berättar han att de som verkligen gör en insats för människor med psykiska funktionsnedsättningar är företagen. De små, som tar den missanpassade grannpojken under sina vingars beskydd, men även de stora företag som anställer aspisar så att även de får vara med i arbetslivet och känna att de är med och driver utvecklingen.

Jag tänker förstås omedelbart att det är tvärtom. Att folk jobbar mindre då möjligheten finns beror på att människan inte nödvändigtvis är skapad för att delta på en modern arbetsmarknad. Sänk den reglerade arbetstiden till sex timmar med full lön så blir det säkert bättre med både produktiviteten och sjukfrånvaron, skall du se. Släng moroten och piskan, ingen glädje kommer ur vare sig den ena eller den andra, och kombinationen är förödande för många. Finn andra vägar.

Vad funktionsnedsatta närvaro i den tekniska och sociala utvecklingen beträffar så är nog inte diverse specialåtgärder för att, med figursåg och hammare och skolorna, försöka tvinga in dem på arbetsmarknaden den enda tänkbara lösningen. Aspisar har ju till exempel alltid varit en del av den. Sedan förra seklets mitt har inåtvända ungdomar använt, drivit och utvecklat den informationsteknologiska utvecklingen. Under efterkrigstiden som radioamatörer i pojkrum, sökande ansiktslös kontakt med intressekamrater över hela världen. Under 80- och 90-talen genom att finna sätt att använda telenätet för att koppla samman sina datorer och mötas i textbaserade forum, och att från sin amatörnivå skapa och vidareutveckla mjukvarulösningar. De kognitivt avvikande har alltid haft en aktiv roll i detta.

Jag säger förstås inte att det i sig är dåligt att arbeta pragmatiskt och således försöka skapa möjligheter för att se till att de som trängts utanför av arbetslivets ökande stressnivåer har en sportslig chans att tjäna några egna spänn ändå. Men att bygga retoriken för detta på argumentet att man själv är jäkligt schysst ter sig för mig som utläggande av en dimridå, av liksom rosa dimma som smakar Hubbabubba. Speciellt om man med andra handen är den som eldar på tempot och försämrar de villkor som skyddar arbetstagaren. Det är de hårdare villkoren som nödvändiggör specialinsatserna för de som faller utanför.

Normsamhället har förstås alltid kapitaliserat på de avvikandes förmågor. Som jag ser saken så innebär ju psykiatrin och diagnosticerandet en social och samhällelig möjlighet snarare än ett problem i sig. Att vi lär oss mer om normavvikande psyken betyder att vi skulle kunna skapa strategier att utbilda och förstärka specialförmågorna. Innevarande  samhällsutveckling försöker ju i stället strömlinjeforma människan, patologisera de som inte kan strömlinjeformas och ersätta de förmågor som samhället därmed går miste om med olika varianter av målstyrning där det kreativa och oförutsägbara alltid är underkastat förutbestämda mål.

Psykkonferens

Hej alla fans. Ni har längtat efter min återkomst, visst? Så här ligger det till: sedan december har jag ett nytt jobb. Ett bra jobb är det. Jag leder ett projekt som handlar om att undersöka möjligheterna för patientmedverkan i frågor som rör kvalitetsregister på psykiatriområdet och, i den mån det går, faciliera en sådan kontakt. Helt utanför forskarvärlden, med andra ord, och på psykiatriområdet. Right down my alley, kunde man ju tycka, men se så enkelt skall det ju aldrig vara. Det har visat sig att det är så nära att jag inte riktigt vet vilket av mina intresseområden arom hör hemma var, och om Hypertunneln har någon plats i det hela.
Nu ha r jag bestämt mig för att strunta i sådant och bara skriva. Sitter just nu på spårvagn på väg till Bergakungen här i Göteborg för att närvara vid landets största psykiatrikonferens. Lite för bra för att inte låta bloggen vara med, visst? Håll koll på Twitterkontot samt på min professionella Twitter, @psykinflytande. Hej för nu.

Inför ikväll: Dekognitiv guidning

Jag visar konst i kväll. Kom om ni vill, 18.00 på Göteborgs konsthall. Känner inte till konstnären Per Mårtensson sedan tidigare men kommer att läsa honom utifrån. Nedanstående kommer att delas ut i enkel folderform. Detta kan bli spännande. Vi ses ikväll.

 

DEKOGNITIV SENSORISK MANUAL
Jakob Wenzer, Dekognitiv guidning
Visning av Per Mårtenssons utställning Double Standards på Göteborgs Konsthall
22 januari 2014

HANDLEDNING
o Alla levande varelser är kognitiva system
o Människan är ett kognitivt system med en flora av olika kognitionsfigurationer
o Det mänskliga självet är en kognitionsfiguration som skapar en specifik piktograf
o De flesta mänskliga piktografer liknar varandra – en dominerande typ, neurotypen (NT)
o Människornas samhällen är ordnade utifrån NT-figurationens behov och fungeranden
o Eftersom det är NT som konstruerar språk och förståelseramar osynliggörs dess egen status som en av många varianter
o De piktografer som inte är ordnade som NT får svårt att leva i harmoni med NT-samhället
o NT-samhället förser avvikande piktografer med legitimitet för avvikandet medelst diagnoser
o Diagnoserna består av sammanslagningar av olika symptom, varav varje är ett brott mot NT-normen
o Vad kan vi lära oss om NT genom att studera hur den dömer det som avviker?
Avaktiverandet av den neurotypiska piktografen: DEKOGNITION

UTGÅNGSPUNKT
NT fungerar genom att upprepa sina överenskomna kategorier enligt den rytm i vilken hen konstruerat sitt samhälle för att fungera. Hens kognitiva apparat är optimerad för att upprepa och upprätthålla gemensamma kategorier.
I NT-samhället finns det en zon inrättad för att de vanliga reglerna inte skall behöva gälla. Detta område är konsten; en zon för kulturell innovation genom kognitiv drift.

NYCKEL

KOGNITIV DOMÄN	NT-NORM	AUTISTISK PIKTOGRAF
SOCIAL INTERAKTION	ANTROPOCENTRISM	EMPIRICISM
ICKE-/VERBAL KOMMUNIKATION	KATEGORISERING	SKAPANDE/SÖKANDE AV SERIER OCH MÖNSTER
REPETITIVT ELLER STEREOTYPT BETEENDE	LOGOCENTRISM	INTERAKTION MED VÄRLDEN SJÄLV