Intryck från den nya världen

Det var nu ungefär två veckor sedan jag kom hem från den här USA-resan. Jag var bara borta en vecka men har en mängd intryck som ännu måste bearbetas, och några reflekktioner som måste fås på pränt innan jag kan gå vidare och vara sådär dramatisk och skriva om de där neuronauterna som balanserar på avgrundens rand etc. osv. mm. Var inte oroliga, snart är jag tillbaka där igen.

Vi var en liten koloni överflugna svenskar som var där för att närvara vid kusin Pauls bröllop med sin Megan. Allt som allt var det 171 gäster, de flesta från olika delar av USA och så vi sju svenskar. En vecka var jag i USA; tre av dessa dagar varade festen. På torsdagen anlände de flesta gästerna, då togs dessa emot på en pizzeria med senare fortsättning by the poolside på det hotell som de flesta inresta bodde. Spontanbar fanns, allting gratis. Fredagkvällen var det rehearsal dinner i en för tillfället hyrd och tömd busshall. Sydstatstraditionell förtäring; balja full med grillade alltmöjligt samt tomatsalsa. Bar med personal; allt fanns, allting gratis. Lördagen bröllop i lokalitet en bit utanför staden. Sedan dans med fantastisk DJ. Fri bar. Då de hyrda skolbussarna gick tillbaka till hotellet var det först häng i lobbyn med portabel kylvagn full med kryddad IPA från lokalbryggerier, sedan avslutningsvis  utgång i Charlestons nattliv tills alltihop stängde. Sen var det äntligen slut. Fantastiskt. Och hela tiden pratade jag med nya människor. Tror aldrig jag gjort så många nya bekantskaper och eventuellt vänskaper på så kort tid förut.

Det rörde sig som sagt om södra USA, och allt var väldigt southern. (Det verkar vara ett fenomen, det där med ”southern”; jag har aldrig i varit med om att det i nordstaternna skulle vara något speciellt med ”northern” folk, ”northern” traditioner eller ”northern” matlagning.) Folk kom förstås från hela USA och de flesta hade rest över kontinenten från något annat hörn, de flesta hade ju dessutom redan flyttat fram och tillbaka över kontinenten mellan collage och jobb och så.

Allt var ”family”, alla som träffades skulle hädanefter komma att höra ihop, och vi svenskar var stjärnorna; vi som hade rest över ett världshav, ända från den gamla världen, för att få bli family med dem. Den amerikanska trevligheten och hängivenheten till family var alldeles uppenbar, kändes i nästan varje handslag och varje mött blick. Men det fanns hela tiden något mer än artig inställsamhet eller den typ av låtsat intresse som man kan uppleva då man vid släktträffar och liknande träffar en syssling man aldrig träffat och knappast kommer att se igen; det fanns ett allvar i alla de där handslagen och blickmötena, allt det där som betydde en medvetenhet om att man skulle komma att höra ihop. Jag berättade om mitt jobb; folk var artigt intresserade. Jag berättade om mitt Hjärkolluppdrag; folk blev engagerade och började prata direkt. Psykisk ohälsa var något alla verkade ha en närhet till att tala om och de allra flesta hade i sin närmaste omgivning. Och ingen var rädd att prata om sådant.

USA är ett hårt samhälle. Det har stigit ur ett tillstånd av mångfaldig konflikt och funnit centrering genom beredandet av möjligheten att ta sig fram som individ genom konkurrens. Du kan klättra högt, mycket högre än här i Sverige, men när du faller, då kan du falla hela vägen direkt. När du faller faller du hårt. Inga skyddsnät tar emot dig; botten är verkligen en botten. Samhället firar den som tar sig högst upp men skiter i den som finns längst ned. Vad finns där när du fallit? Vad är det sista som kan lindra ditt fall och ta hand om dig om du skulle störta? Family. Family är din sista försäkring. Alla känner någon som störtat, alla känner närvaron av den avgrund som finns där strax bredvid, och alla vet att försäkringen är att knyta människor till sig, så nära som möjligt. Family blir viktigt i ett samhälle som saknar botten.

Men det är genom närheten till avgrunden och den hårda individualismen som man också har respekt för det från normen avvikande. Amerikanerna vet att den förre presidenten och den dessförinnan förmodligen var ADHD-personer; de är fullt klara på att både Gates och Jobs har hjärnor med största sannolikhet ingår i det autistiska spektrat och att de största idrottsmännen är neuronauter. Jag träffar en man i min ålder och börjar direkt prata intensivt med honom; det visar sig att han liksom jag har en ADHD-diagnos. Han har erfarenhet från den mest beryktade vapengrenen inom USA:s väpnade styrkor; han säger att ungefär 75 procent delar hans och min kognitiva begåvningsprofil. Jag själv frågar ”Vad gör de andra 25 procenten där?” och han svarar ”De blir inte lika avancerade som oss, men är de ambitiösa normalpersoner som lyckas ta sig dit.” Han menar att USA faktiskt, till viss del, förmår att ta vara på sina specialbegåvade och att den offentliga diskussionen om ADHD väldigt sällan handlar om patologisering.

 

 

Mycket skiljer mellan USA och Sverige, mer än vad vi kan fatta då vi ser romcoms på TV eller Hollywoodfilmer. Vi tror att Sverige är amerikaniserat, men det är en väldigt liten del av sanningen; det som finns här bygger vidare på vad som funnits här länge, berikat av alla de människor och impulser från hela världen som vi under landets historia hela tiden tagit emot. Den amerikanska relationen mellan staten, kyrkan och Gud är obegriplig för en europé. Individen och familjen är också komponenter i den konstellation som skapar det amerikanska personskapet. De är på långt håll besäktade med vad vi har här, men det går inte riktigt att översätta. Självfallet finns det något väldigt attraktivt i att man faktiskt gör ansatser att ta vara på och uppmuntra sina medborgares speciella förmågor medan man här i Sverige förlorar sig i tröstlösa debatter om huruvida de neuropsykiatriska diagnoserna motsvarar tillstånd som ”finns” eller inte. Visst finns det också något djupt rörande i det allvar med vilket man tar emot en ny familjemedlem; ”Vi kommer hädanefter att höra ihop”. Men vi får inte glömma en sak: detta har en grund i att det saknas sociala skyddsnät och att alla kommer att behöva någon som tar hand om dem i det fall man skulle misslyckas i denna hårda värld.

Med viss avsmak minns jag vår troskyldige statsminister Fredrik Reinfeldt för något år sedan uttala sig om de som faller utanför de nya, försämrade sociala skyddsnäten. En fråga ställdes om vad man skall göra om man förlorar jobbet, blir utförsäkrad och besparingarna tar slut. Man skulle vända sig till sin familj och låta dem ta hand om en, löd svaret från statsministern, i en markering att samhället inte skulle göra det. Ett närmande till en amerikanskt influerad individualism, och ett farligt närmande:

Vårt individualiserade sociala skyddsnät är en fantastisk tillgång, liksom vår förstatliga skola är det; det svenska välfärdssamhället är det i världen som lyckats komma närmast den utopi där varje individ skall kunna erbjudas ett band till staten som kan mobiliseras i det fall man fötts i en familj utan pengar, kontakter, anseende eller kulturellt kapital. Att det sitter ett parti vid makten som troskyldigt föreslår att familjen skall träda in i samhällets ställe är väldigt, väldigt illa, inte minst då man – även det enligt amerikans modell – sänker ingångslöner och privatiserar allt fler tillgångar som tidigare varit gemensamma. Till skillnad från i USA finns det dock här inte någon respekt för eller något intresse av att låta de individer som avviker att utveckla sina förmågor till egen och samhällets bästa; det enda som erbjuds är patologiseringar. Det enda som erbjuds är påpekanden att de är fel som avviker från kollektivet. Det går inte att bygga USA av Sverige; det blir det sämsta av båda världar.

Det vi skall lära oss av USA är inte att krossa de som förlorar fotfästet. Det vi skall lära oss är att respektiera avvikaren och erbjuda alla chansen att utveckla sin individualitet.

 

Värnmoll

Mer om (H)järnkollambassadörssutbildningen. Stjärntroll, spjärnroll.

 

Tre dagar har vi varit här nu, imorgon åks det hem. Femton stycken blivande är vi, inkvarterade på ett konferenscenter i norra Värmland, ägnande dagarna åt att utforma våra historier för att de skall kunna översätta våra liv till linjära berättningsbara förlopp som skall ges vidare till andra då vi åkt härifrån. Lite som apostlar är vi. Jag är egentligen en apostel som tillhör Västra Götaland, men jag fick delta i Värmlands utbildning i stället; jag hade ingen möjlighet de datum då västragötalänningarna skulle utbildas. Det få bli så här i stället.

Femton människor som har det gemensamt att de lever nära inpå det smärtsamma mörker som omger, penetrerar och genomkorsar det mänskliga samhället. Ingen av oss är konstig, men vi är skitkonstiga allihop. Alla har varit med om något som det är meningen att man inte skall vara med om. Gud vet varför en regering vill skicka ut en sådan församling att berätta sina historier för medborgarna. ­­

Jag och några till är NPF-personer; ADHD, Aspergers syndrom. Andra har levt sina liv med ångestsyndrom, klamrat sig fast utanpå normalitetsrymdskeppet i dess färd genom den oändliga tomheten men på nåt sätt lyckats klättra i från vacuumet därute. Några av oss har barn som fortfarande lever där på skeppets utsida, några har det inte längre – ytan är glatt, men kan lätt tappa taget eller släppa det avsiktligt. Vissa av oss har gjort förluster av det slag ingen kan fatta.

Det är konstiga och intensiva dagar. Hoppet skiner som en jävla supernova. Livet är starkt som fan. Alla bär på ljus, det skimrar om oss, tränger upp genom huden. Här finns ingen som inbillar sig vara normal. Ändå är alla helt vanliga människor. Det är först när man kastas ut från normaliteten som man fattar att man inte varit normal på hela tiden, att inte någon är det. Gå där i era bubblor, ni balanserar på avgrundens rand men tror att den försvinner om ni pratar om något trevligt istället. Men det kommer den aldrig att göra! Det är avgrunden som är sann, det är vår trygga ordning som är illusorisk. Ett ärligt liv måste vara bättre än ett liv i en bubbla. Välja tröst i stället för förnekelse. Du tror att det blir svårare. Men det blir lättare.

Stjärnboll

På den yttersta nivån består vi av ingenting, åtminstone sett till massa. Jag tror att det finns en tröst i det.

Vet du vad (H)järnkoll är? Det är något väldigt bra. Ungefär så här är det: regeringen vill ge pengar till att informera svenskarna om psykisk ohälsa, något en fjärdedel av oss någon gång drabbas av och tre fjärdedelar har i sin omedelbara närhet. För att informera har man inte skickat ut en expertkader som skall informera allmänheten, alls icke. I stället har man snabbutbildat tvåhundra människor utan expertkunskaper men med egen erfarenhet av något som faller inom definitionen av psykisk ohälsa. Detta är mycket bra. Expertkkåren hade kunnat ge teknikalia och detaljer,men den med erfarenhet kan dela med sig av sitt liv. Om människor omkring en pratar så är det lättare för en själv att tala om saker också. Mycket lättare än om bara en expert ger en siffror.

Jag värjer ju mig mot att se hyperskallen som psykisk ohälsa; begreppet ligger lite obekvämt hos mig. Men att den medför mycket ångest, stress, rädsla, sorg och annat jävelskap i och med att den ständigt behöver pressa in sig i ett samhälle utformat för en helt annan hjärntyp går knappast att säga emot. Det är alla dessa restprodukter som är ohälsan. Hos många med ADHD leder de vidare på vindlande stigar ut ur samhällsgemenskapen och till olika regioner av samhällets omgivande avskrädeshög; knark, kriminalitet, ensamhet, sinnessjukdom. Och hos många, många mammor och pappor med diagnosticerade barn finns det ingen större skräck än att deras små skall hamna på någon av de stigarna. Själv var jag också en wide-eyed kicksökare i tonåren, redo att sätta mig i första bästa högintensitetskatapultstol utan att bry mig mycket om åt vilket håll den var riktad och bortom vilken mur den var inställd att skjuta iväg mig. Men det kan gå rätt bra också. Man kan lyckas använda sin speciella förmåga att finna vägar in i samhället och livet också. Chansen att man följer en bred väg, en sådan som de flesta tar, är kanske inte så stor. Men just det kanske inte är livets mening heller.

Jag lyckades bra. Jag kan berätta det för andra. Det var jobbigt som satan; det var en mardröm fast levande. Det var också en dröm, fast levande. Livet är den dröm som kosmos drömmer i den sömn som råder i de molekylära mellanrummen, som aldrig lämnar det kalla stoft av vilket vi alla är byggda. Vi är organiska robotar retroaktivt styrda av en maskin av fett, skyddad bakom en mobil mur av kalk och kisel. Vi är vävnadsstrukturer som ger sig själva namn. Människans medvetanden är jordens dröm. Vi består alla av jorden, vi lånar våra kroppar från den och lämnar tillbaka den då tiden är ute.

Jag är älskad. Jag har en fru och ett barn. Jag har ett styvbarn och ett jobb, vänner och passioner. Det är också ett håll åt vilket det kan gå för den vars hjärna inte var likadan som den majoritet för vilka samhället byggdes. Att det är så är nästan glömt; det glömdes då diagnoserna uppfanns, men det var bra att de uppfanns för då kunde man plötsligt se för vem samhället var stängt och för vilka det var svårt att få till ett hyfsat liv. That’s it; detta är (H)järnkoll. Vi berättar. Det är #talaomdet fast om psyket, fettmaskinens mjukvara, kosmosdrömmens programmatiska struktur. Det är budskapet: ”Du kanske tror att det finns en färdig bana för livet, att du bara kan sätta dig där och åka kvickt och bekvämt fram till mål, men nånting kommer att hända dig, för inget är så enkelt. Eller så är ditt liv en långdragen plåga, men du tror att det är så alla har det, att det är meningen och målet med detta liv och detta samhälle så du håller din käft som du tror att alla andra gör. Eller så förlorar du plötsligt det mest värdefulla du har och står utan redskap att hantera det och gå vidare, och du tror att du nu kommer att splittras och dö av smärtan. Men det finns alltid ett hopp; prata, så finns det ett hopp. Stäng in så kommer du att förstöras. Vi pratar.”