Om SEMIOGENESIS, Hypertunnelns Carolina Falkholt-kosmologiska essä

För någon månad sedan ringdes jag upp av graffitikonstnären Carolina Falkholt, som jag fick kontakt med under min föreläsningsserie Radical Imagination under hösten 2013. Hon ville ha en text att presentera tillsammans med den vinylsingel hon skulle släppa i februari. Vi träffades, hängde lite grann och försökte ta reda på vad det skulle vara för text och vad den skulle vara till för. Till slut sa jag: ”Det verkar som om du vill att texten skall ge ett svar på något. Vilken fråga är det den skall besvara?” Och då sa Carolina: ”Jag tror att den skall svara på hur min musik hänger ihop med min bildkonst. Fysiskt, liksom. På riktigt.”

Suck on this sweet piece of candy, materialentusiaster!

Den essä jag skrev heter Semiogenesis. Det betyder ungefär ”Meningsuppstående”. Essän är ett anspråk på att försöka skapa en ontologi, alltså en teori om livets, universums och alltings innersta och egentliga natur. Men det är inte vilken gammal ontologi som helst, utan en Falkholtspecifik ontologi. Jag tänkte så här:

Ontologiska teoribyggen, alltså idékonstruktioner om hur allting egentligen ligger till, verkar ofta på ena eller andra sättet rimma med intressen som redan finns hos de som skapar dem. Då någon av den teoretiska fysikens höjdare talar om strängteorin, att allting på subatomär nivå egentligen hålls samman av ofattbart små strängar, så kan man ge sig fan på att vederbörande kommer att tala om fiolsträngar och att den privat tycker mycket om musik. Då däremot matematiker berättar om tillvarons absolut grundläggande egenskap så rör det sig om just matte – matematiken är ”Guds språk”, den kod medelst vilken vi kan förstå skapelsens konstruktion. Informatiker har däremot kommit på att det är information som är fysikens, universums och tillvarons grundcell. Sedan finns även olika filosofiska skolor som omdebatterar vilket som är det bästa sättet att begripa alltings mest grundläggande element. Neomaterialismen (som jag använde i min doktorsavhandling!) menar att allting i botten består av flöden – materien och objekten är bara konsekvenser av hur flöden interagerar. I kontrast mot neomaterialismen finns den objektorienterade ontologin (OOO), som i stället menar att flöden bara är en konsekvens av egenskaper hos objekt och att det är dessa objekt – undandragna, diskreta, ahistoriska – som är det enda som egentligen äger verklighet. Med drag av båda dessa teorier menar sedan aktörsnätverksteorin (ANT) att det är i relationella nätverksformationer något blir möjligt, på mikro- såväl som på makronivå – en aktör (atom, molekyl, ord, sång, galax) är alltid beroende av vilka egenskaper den ges av det nätverk i vilken den ingår. Och så vidare, och så vidare och så vidare… detta var ju dessutom bara en lista över några samtida västerländska ontologier, går man bakåt i historien eller utanför den västerländska kultursfären finns det kosmologier i varje sammanhang där människor försökt få nån ordning på hur tillvaron egentligen är ordnad.

Carolina Falkholt ville alltså ha en text som binder samman de olika konstnärliga uttryck hon arbetar med – bild (mestadels voluminösa fasadmålningar), musik (som hon gör själv och har i lurarna då hon arbetar på sin skylift), kanske något om hennes personliga bakgrund som människa och som grafitta, grafiska upprepningar av vissa teman (oftast kroppsdelar såsom händer, ögon, kön), hennes politiska och sociala situation som kvinna. Och vad alla de där estetiska och politiska uttrycken kan betyda, hur de relaterar till världen, hur de hänger ihop. Var kommer de ifrån? Finns det någonstans en underbar hemlighet under alltihop, något av vilket alltsammans är ett uttryck men som själv är svårt att göra förnimbar?

Att skapa en ontologi verkade ju vara nåt som lite vemsomhelst kan få ihop alltutifrån vad man redan har bestämt sig för, så jag bestämde att skapa en sådan för Carolina. Min tanke var att man, utifrån en konstnär som primärt arbetar med att skapa variationer av allmänmänskliga motiv, skulle utgå från något som är översättbart från det visuella bildspråket och göra detta till ontologins grund. Vidare måste den förstås behandla sådana teman som återkommer i hennes konst. Upprepningar, variationer, mönster. Även födsel, prokreation, förändring och mening är på olika sätt viktiga hos denna specifika konstnär. Grafiskt arbetar hon ofta med findetaljerade mönster, överlagrande polykroma färgsjok och abstraherade kroppsdetaljer.

Jag bestämde mig för att göra mönster till ontologins grund och drivkraft; universums grundläggande egenskap är att det genererar mönster. Mönstren överlagrar med andra mönster och nya mönster uppstår. Allting är både skapat och generativt av mönster. Det kan föra sig om mönster såsom den genetiska koden, det periodiska systemet, den mänskliga kognitionen, kosmos struktur, dimensionernas design. Kosmos grundläggande egenskap är att det är mönsterskapande. Mönstren är iterativa (självupprepande) och kaotiska (systemkänsliga) och förändras då de möter andra mönster. Det som skapas av mönstrens överlagringar men som sträcker sig utöver deras blint självupprepande egenskap är mening. Mönstren alstrar mening: semiogenesis. Meningen finns inte före den alstrats utan uppträder som en effekt av mönstren: symboliken, fotosyntesen, livet, avsikten, skönhetsupplevelsen.

Essän är skriven i en stil och med en tematik inspirerad av mina favoritförfattare (well, två av dem iaf) Sadie Plant och Alan Moore. Den har, såsom sig bör, drag av besvärjelse; genom upprepningar och temavariationer förenas mandalan (urgammal kosmologisk symbol) med mandelbrotmängden (den paisleyliknande grafiska representationen av fraktala mönster som upptäcktes/skapades av matematikern Benoit Mandelbrot under 1980-talet). Well, det är allt man behöver för att få ihop en schysst egen kosmologi! Försök själva därhemma om ni vill, men tänk på att siffror, strängar, information, flöden, objekt, nätverk och nu även mönster redan är använt. Ha så kul, kära bröder och systrar hobbyontologer!

Ovan: Falkholts största kioskvältare från förra året: väggmålningen på högstadieskolan i Nyköping. Va! Har hon målat en sån där som är så förbjuden att den inte ens har nåt namn? Dags för nymoralistiska nationalister i Sveriges riksdag att rycka in och kräva fängelsestraff för konstnärer som målar fel motiv! Och för diverse mindre informerade och erfarna kommunpolitiker att försöka styra konstens innehåll.

Själva essän då? Äsch, den publicerar jag inte här, förstår ni väl. Den tillhör Carolina Falkholts verk Sociation, som är en särdeles exklusiv och påkostad sjutumssingel utgiven på materialkonnässörers favvolabel Kning Disk. Essän finns som foldout i affischformat inuti singelns konvolut.  Release för singeln var i lördags på Kristinehamns konstmuseum i samband med Carolinas utställning, som också heter Sociation. Kanske händer det något annat med essän framledes, det får man se. Men som det ser ut nu får ni allt ta och köpa singeln. Omslagsbilden är gjord av Carolina Falkholt, musiken är gjord av Carolina och Felix Rodriguez och den ytterst smakfulla layouten och designen är signerad Mattias Nilsson, courtesy of Kning Disk. Om du undrar om detta är något du verkligen behöver ha i ditt hem är svaret ja.

Slint

Tycker ni jag bloggar för lite nu för tiden? Det kan n i ha rätt i. Det beror på, vill jag tro, kognitiv beteendeterapi och metylfenidat. (Mer om detta senare! Kanske. om jag får ADHD igen, nu är hypertunneln [litet ”h”] liksom stängd.)
Har ni abstinens kan ni ju läsa den här texten som jag just gavs äran att gästblogga hos Göteborg Nonstop. Där lånar jag mig till den ständigt fräscha genren ”vuxna män som skriver navelskådande om musik som betydde mycket för dem i deras ungdom”. Damer och herrar, jag ger er: Spiderland och jag

 

 

(Och ja, detta betyder att jag kommer att finnas framför Linné-scenen på Way out West klockan 15.00 nu på lördag, andäktigt väntande på något som i min värld är att likställa med gudom.)

Hypertunneln på Storify

Och om ni undrar vad jag gjort under den månad som gått mellan sista posten i november och gårdagens poster så är svaret liksom litealltmöjligt, till exempel har jag gjort några djupt tänkvärda storifications. Läs och bli en sjukt mycket visare människa!

Den svarta lågan

Kan ni er black metal-historia? Black metal, den satanistiska formen av extrem hårdrock, som originerades under det tidiga 80-talet av ett fåtal halvspexiga band med plastdödskallar och clownsmink i rekvisitan, togs vidare av gravallvarliga norska tonårsgossar som tagit förstagenerationens budskap på allvar (och som allihop verkade döda varandra under groteska former under hela 90-talet) och som idag för en besynnerlig tillvaro överst på grammisnomineringar och försäljningslistor världen över samtidigt som den ändå verkar vara underligt hängiven och underground. Well, scenens extramusikaliska egenheter har ju tillräckigt med snaskigheter för att fylla bok efter bok och dokumentär efter annan varför det är onödigt att förlora sig i dylika irrspår här, varför jag ser mig nödd att gå rakt på väsentligheterna: måste man vara satanist för att man har ADHD?

Bakgrund

Jag hörde genren för första gången ungefär 1995 i skivaffären som min dåvarande flickvän jobbade i. (Jag talar självfallet inte om den buskisartade 80-talsvarianten utan om den fanatiska helgalna norska 90-talssvarta.) Mest på skoj satte jag på en skiva med vad som såg ut som ett blyertstecknat omslag föreställande en väg genom en skogsglänta där ett lik låg och ruttnade i ett dike. Burzum var det, skivan hette Hvis lyset tar oss (uj uj uj, ”Om ljuset tar oss”…) och jag visste förstås att det var dåtida mediefasan ”Greven”:s enmansband, jag hade en och annan gång småfnissat åt att han tagit sin musikerpseudonym direkt från en jättejätteläskig skurkfigur  från Sagan om ringen. Likväl hade förstås jag också ryst åt den särdeles vidriga historia där han figurerade. Aftonpressen hade varit behjälplig med alla detaljer, sanna eller ej. Även detta är av mindre vikt; grejen är att jag bara blev stående då musiken började forsa ut ur högtalarna där i skivaffären.

Helt sjukt var det, två vemodiga men dissonanta ackord uthamrade alldeles för länge, inget egentligt riff så man fattade att det inte alls var någon metal det var frågan om utan bara ursinnigt stålregnande grå eld,  kappskenande med trumkomp som blastbeatade i en säregen kombination av totalt vansinne och total stasis. Det gick så fort att det stod alldeles stilla, i sin orörlighet sprängde det fram genom molnen så vi kände hur vinden höll på att slita köttet från våra kinder i störtfärden mot  marken. Över stock och sten, genom skogen mot avgrundens rand. Rösten, skrikande med en så bindgalen fasa att hjärtat stannar i kroppen på vem som än hör det. Titelspåret på den fyra spår långa fullängdaren Hvis lyset tar oss är åtta minuter långt och innehåller två ackord. Jag tror ärligt talat att det var en musikupplevelse som förändrade mitt liv lite, lite grann – när man ställts inför evigheten minns man den, bär den med sig , även om den har ett osympatiskt ansikte.

Jag hade ju vid det här laget slutat vara ”-are” för länge sen, så blackmetalare blev jag just aldrig. Skönt att slippa. Jag har dock hållit genren kvar vid mig hela tiden och sett till att mitt känsloflöde alltid har en viss grad black metal ändå; black metal, åtminstone den mindre riffbaserade och med mer av det extatiska elementet, är naturligtvis hypertunnelmusik. Den är det mest kollektivistiska man kan tänka sig; inga ekvilibristiska gitarrsolon utan bara ett störtregnande stålgrått ursinne, ingen alllsmäktig sexualiserad frontfigur utan istället ett avkönat, ordlöst och röstlöst skrikande på den mänskliga röstkapacitets yttersta rand, gärna lite utanför. Inget stilande på batteriet utan istället ett tvåtaktsraseri där början och slut saknas. En svart ström in i evigheten, individlös som regnet, ensam och evig som naket urberg, rasande som materien genom våra kroppars cellstruktur. Allt har upphört att betyda något; det är intensiteten som är det enda som betyder. Och den betyder bara bara just evighet och intensitet.

 

Svart andlighet

Black metal vet att den är hypertunnelmusik. Musikerna som spelar vet det också; jag utgår från att många av dem är hypertunnelmänniskor. (Att unga hyperneuronauter ofta har en dragning mot extrema konstformer och högre intensitetsgrader i livet ingår i de flesta informationsmaterial till lärare och socialarbetare, även iakttaget av psykologin. Kort sagt, ADHD:are kickar sig på olika sätt genom vardagen.) Liksom tunneln både är transcendental (överskridande) och immanent (super-härochnu) är också black metal det. En mer materialistisk musikstil är också svår att tänka sig; den är designad för att täcka hela det hörda och kända registret, påverkar hela hörseln och hela kroppen. Finns det en genre som till sitt själva väsen är andlig så vill jag med bestämdhet hävda att det är black metal; även detta vet musiken och dess utövare om. Ofta, som hos Burzum eller Wolves In The Throne Room, formulerar sig andligheten som en naturromantisk  hednism, ibland med mystiska förtecken. Hos  andra, som Watain eller Gorgoroth, yttrar den sig som en teistisk eller ateistisk satanism. Individualism är ofta ett starkt inslag, främst inom den satansistiska grenen. Jag hade ganska länge svårt att fatta varför; en mer visuellt homogen massa än blackmetalhorden är svår att finna, scennärvaron saknar förgrundsgestalter, i ljudbilden är allting lika viktigt, texterna hörs inte och ofta kan ett band byta sångare utan att någonting förändras nämnvärt – själva sångstilen är liksom designad att vara utompersonlig, antimänsklig, avhumaniserad.

Reportageboken Blod Eld Död av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg från 2011 innehåller material av ett slag jag knappast tagit del av förut. I femton långa kapitel får vi ta del av material insamlat under en lång tid av personer som levt nära metalscenen sedan 80-talet. Tonen är således  respektfull och i total brist på sensationslystnad; nyckelfigurer inom scenen tillåts ge svar på och utveckla sig om kontroversiella händelser, handlingar och trosuppfattningar. Satanismen är ett tema många förhåller sig till, på det ena eller andra sättet; mest fascinerande är det att läsa hur de uttalade satanisterna talar om sin religion, för ingen värjer sog mot ordet ”religion” trots att satanismen sedan Anton Szandor LaVey i 60-talets början varit en uttalat ateistisk trosinriktning.

Modern satanism rör sig alltså inte om någon sorts ”djävulsdyrkan”; i Gudens ställe sätts istället jaget, den egna individen (då ett simpelt ersättande av Gud med Satan bara skulle vara att ersätta en överhet med en annan). Ritualen, helst av det extatiska slaget, är av vikt då den är ett materiellt medel att införliva individen med övertygelse och egen styrka; vilket medel som helst är tillåtet i ritual, men sådana som ger kickar och extra intensifierade kroppstillstånd – narkotika, sex, självskador, starka känslor av vilket slag som helst – är premierade. Satan eller andra demoniska figurer ur religionen kan vara lämpliga att använda sig av härtillsvid, då människan låter sig påverkas av deras deras symbolkraft vare sig det finns några demoner på riktigt eller ej. Här finns förstås den första parallellen till black metal; själva hypertunneln, här i form av extatisk intensitet och förhöjda kroppstillstånd.

Den svarta flamman

Men det finns mer. I Blod Eld Död talar Jon Nödtveidt, förut sångare i Dissection och sedemera rituellt självmördad, i flera intervjuer om satanismens kosmiska konnotationer, sådana som lämnas därhän i LaVeys väldigt amerikanska popsatanism. (LaVey var ärligt talat inte särskilt djupsinnig. Eller spirituell.) För Nödtveidt är kaos den ursprungliga kraften, som finns överallt och genomströmmar allt. Kosmos är således ett problem; kosmos är kaosets ordnande, ett instängande av den eviga kaotiska kraften som endast kan befrias genom förstörelse. Människans problem är att hon existerar just som organism, som människa, och således begränsas av den mänskliga hjärnans rent fysiska förutsättningar.  Bortom den kosmiska ordningen finns kaos; ritualens mening (och således musikens, då black metal är magisk rituell musik), är att tränga bortom det vardagliga och sätta oss i samröre med det som finns utanför den vanliga mänskliga sfären. Den mänskliga komponent som svarar och söker sig mot kaos, och som således är denna satanisms motsvarighet till själen, kallar Nödtveidt för den svarta flamman. Flamman är beviset på att vi blivit individer, att vi börjat skilja oss från kosmos, och flamman söker kroppens, mänsklighetens och alltets förstörelse.

Watain, förra årets osannolika grammisvinnare, uttrycker sig på ett liknande vis. Deras faiblesse för förruttnelse, djurdelar och blod är ett sätt på vilket de tar fram en ständigt pågående del av verkligheten från skuggan och sätter folk i dess mitt. Förruttnelsen och avförmänskligandet, av-organismandet, symboliserar och visar på passagen från livet till det okända. Och, just det: omslagsbilden till Lawless Darkness föreställer en hypertunnel.

Black metal är en hypertunnel.

Är således hypertunneln satanistisk? Eller typ, är den logiska konsekvensen av ADHD att man blir satanist? Är det barn som idag förses med diagnosen (vilket antyder den neurala kompositionen som är tunnelns substrat) dömda att växa upp att bli superkonforma individualister som skär sig i armarna, dricker grisblod och ändar sina egna liv?

Såklart den inte är! Bara för att black metal är en konkret och förandligad instantiering av hypertunneln behöver inte detta betyda någonting. Vad den specifika black metal-andligheten lägger till är nämligen, just, individualismen, och med den – själen. Den svarta flamman är den kristna drömmen om en odödlig själ som förenar sig med sin skapare efter fullgånget värv. Satanismen är kristendomen uppochned, och tron att  man lyckats avsätta Gud genom att säga att man själv är sin egen gud och byta själen mot flamman är blott en fortsättning på den kristna logik black metal-satanismen säger sig förakta. Musiken skall vara en extatisk, destruktiv kraft, operationell i avorganiserandet av kosmos. Tunneln skall leda mot ett ursprungligt kaos och när man kommer ur den på andra sidan är man någon annanstans, i en himmelsk dimension.

Tunneln leder mot kaos; jag har skrivit det en massa gånger här på bloggen. Men själen tror jag inte på. Ingenting i tunnlandet säger att den finns; vad tunneln säger är att den den inte finns. Tunneln tar ut en ur individen, låter en tillfälligtvis närma sig det kaos som finns – inte bortom denna världen, utan i den, hela tiden. Kaos är inte något bortom kosmos – det finns här, alltid, men våra sinnen är konstruerade och tränade för att bortse från det (men i små portioner kan man närma sig det, och hypertunnlare kan det förmodligen lättare en neurotyper). Extatiska tillstånd är inte transcendentala och utomkroppsliga utan immanenta och hyperkroppsliga. Och de är tillfälliga. Tunneln har ingen bortre öppning genom vilken man kan träda till en annan välrd, utan är ständigt kvar i den här. Medvetandet och allt som kan (miss)tas för själen är inte heller något som begränsas av den mänskliga hjärnan – hjärnan är förutsättningen för att våra kroppar skall tro att de är medvetna. Var inte oroliga, kära föräldrar till ADHD-barn (alltså även mina egna föräldrar); hypertunneln går att använda till en massa konstruktiva och bra saker, den leder inte nödvändigtvis åt helvete. Jag tycker till exempel att den har givit mig en massa bra saker. Jag är älskad, bara det.

Jag tänker dock förtsätta äta black metal resten av livet.

Chokebore

En vacker dag, mellan mitt sociala forum och min arbetsplats:

Status, Jubod Waclav

Idag kommer arbetsenergin från mandelbiskvier och hawaiiansk sadcore. En speciellt sort bitterljuv, ursinnig energi blir det, på vilken man förhoppningsvis skriver rasande bra abstracts till forskarkonferenser.

Chokebore – You Are the Sunshine of My Life 

www.youtube.com

Chokebore music video for the song ”You Are the Sunshine of My Life” Directed by Darren Ankenman and Frank Grow Produced by Necessary Evil ”You Are the Sunsh…

Like ·  · Share · Thursday at 10:56am

• Jijannet Biufk, Gokenno Haglam. Lojktowd, Jotob Waklat Dehrtlark and 2 others like this.

Gokenno Haglam. Lojktowd

Jag gillar ditt inlägg – men Chokebore…not my cup of tea.

Thursday at 5:19pm · Unlike ·  1

Jubod Waclav

njäe, chokebore är nog inte allas tekopp. men jag vill hävda att det fina med att jobba på chokebore är vad som sker om man lyckas ställa in sig på deras specifika energikalibrering, hittar just deras spänningsfält – en hela tiden /närapå/ energieruption, men en som aldrig kommer. ett konstant strömmande jävligt starka känslor som driver och driver och driver, men hålls tuktat av ett stramt energireglage som bara nästan, aldrig helt, släpper igenom tillräckligt mycket för en explosion. kan bli grym forskning, men är uttröttande. fast det är ju så jag jämt jobbar, tycker jag.

Friday at 3:17pm · Like

Jubod Waclav

mandelbiskvierna hjälper till att hplla energitillförseln konstant så att man inte bränner mer än man har. och så är det gott också.

Jag har rätt. Chokebore är inte för alla, inte heller för alla tillfällen. Ibland för när man arbetar; om man kan bygga tunneln med det, annars är det bara i vägen.

Chokebore är magiska, Chokebore är magiker.  De gör så här: långsamt framåt, varje anslag mot instrumenten hänger kvar, även sedan nästa stillsamt detonerat. Det element som är deras medium är luft, även då det är för att det är ett mjukt regn som får den att vibrera. Det du hör först är kanske bara musik. Vill du stanna kvar kan du finna elementportalen; liksom mellan molekylerna. Har du väl funnit den öppnar sig en fraktalnivå, en hyperautostrada in mot joniska känslostormar som äger rum där bortom men samtidigt innanför det hörbara, och mot all den fria luft de rör sig i, får att röra sig samt rörs av.

Chokebore arbetar inom några olika luftmagiska skolor; en tetrisk och en tropologisk. Den geometriska har varit deras medium ända sedan deras första album Motionless från 1993. De fulländade den redan med  andra albumet Anything Near Water 1995. Den tropologiska har vuxit fram ur den tetriska under albumens gång, men den började skönjas med batteristbytet till det tredje albumet A Taste for Bitters 1996 och odlades under de två kommande alstren Black Black 1998 och slutligen It’s a Miracle 2002 till den eteriska och fysiska grace som strålar från livealbumet A Part from Life 2003, efter vilken Chokebore temporärt upplöstes. Därefter sammanstrålade de fysiskt  inte förrän 2010, och med inspelad musik inte förrän 2011 med EP:n Falls Best.

Deras luft är mörk luft. Det är förstås för att luft inte har någon egen färg; eller att luft har samma färg som det som finns bakom den, sett ur en betraktares perspektiv.

Tetrism: JJ Slow, Anything Near Water. Vad som liknar fixa block, upprepade med stel exakthet. Symmetriskt. Rösten kränger och håller på, bryts och sliter sig nästan men hålls ändå tuktad i slutändan. Massiva kroppar med olika massa staplas; röstens uppgift är vid en första anblick att splittra den till synes fixerade struktur som utgörs av kropparna. Dock är dess uppgift den motsatta; att hålla dem samman. Rösten är vad som håller lyssnaren kvar i en musikalisk loop den annars skulle lämna (lyssnaren är självfallet alltid en del av luftmagisk musiks fungerande).  Energin uppstår allts spontant och inifrån, men först då lyssnaren är inkopplad.  Den imminenta explosionen, den som aldrig händer, är den drivande energin. Renodlad även i Ciao L.A., 2003 och senaste singelspåret Lawsuit , 2011.

Tropologi: Geneva, It’s a Miracle. Chokebores luft är mörk för att man hör musiken försvinna bort i den, att ljuden och sentimenten stannar så länge att man hör vart och ett av dem lösas upp. Här fungerar det i någon mån omvänt den tetriska logiken; allting klingar ut, varje ljud stannar kvar tills ljudvågorna är för svaga för att kunna få membran och sentiment att röra sig. Den absoluta fulländningen finns i liveversionen från A Part from Life; här hör man, för blotta örat, hur de luftmassor som skickas i rörelse flyter genom då de fyra musikerna lämnar varandra mer utrymme än vad det fysiska rummet tillåter. (Det rum som resonerar finns alltså någon annanstans än på vår fysiska mesonivå. Jag vet inte var, men detta är inte min skola utan endast en jag besöker)

Jag tänker att texten till den oändligt sorgsna Geneva är självbiografisk för sångaren Troy von Balthazar, såsom hans liv kommit att se ut sedan Chokebore lades i träda; att den är bokstavlig. Troy har inget fast hem, han äger vad han tar med sig, han flyttar mellan länder vars språk han inte kan, bosätter sig under långa perioder i avlägsna stugor mitt i enorma skogar, arbetar utanför mänskliga relationer med sin musik, litteratur och ljudproduktion. Den här intervjun (http://www.youtube.com/watch?v=C4rlCUaHsVU&feature=related) är helt bedårande. Han är så fin och ödmjuk inför sina val, så medveten om vad han valt och vad han offrat och så utan vare sig ånger eller kaxighet.

Geneva was just like you’d expect it / full of radiance / full of low lights and sad girls / I’m not alone when I’m without you.

My life is just like when you left it / full of rain / filled with low lights and sad girls / I’m not alone when I’m without you / But in the south / in the south the ocean fuses / and you dream in little ripples

Youtube är helt strösslat med klipp från Chokebores senaste turer under 2010 och 2011. Jag älskar de där filmerna. De fyra männen, de torde vara några och fyrtio, vet att de aldrig kommer att slå igenom och realisera det löfte musikbranchen en gång såg i dem då de, som unga pojkar, spelade förband på Nirvanas sista turné 1994. (Det är bra att de inte slog igenom; deras kommersiella potential har minskat, men de satsade framgångsrikt på att realisera den magiska potentialen i stället.) men de står inte på scen tillsammans med någon sorts självdistans eller bitterhet, knappast heller för att tjäna nya pengar på gamla meriter. De är så allvarsamma. De är vuxna och stora och spelar så sorgset, lyckligt och ilsket. Kolla in dem. Kolla in de där liveklippen med Chokebore på Youtube.

Terraform

Terraform. Det är ett av mina favoritord. Terra betyder jord, form betyder form. På engelska är det ett verb; terraforming, kommer ur den litterära SF-genren och åsyftar den rymdresande människans tendens att göra främmande planetära miljöer levbara genom att modifiera atmosfären, topologin, ekologin och annat som betingar den jordiska organismen. Jord är namnet på både vår planet (‘Jorden’) och det allt på den har gjort sig själv utav (jord), liksom form är namnet både på vad något är (adjektivet ‘form’) och hur det blivit så (verbet ‘forma’)

Av jord är man kommen. Först väldigt konkret, att allt man består av är sådant man ätit. Våra kroppar är byggda av sådant som finns omkring oss. Ingenting mer. Vi är jord; själva det material som  beträder våra kroppars inre tas automatiskt isär, skickas till rätt plats, allt som ett resultat av själva kroppens egen utformning. Kroppen terraformar maten, bygger in den i det egna systemet. Ingenting av det stannar dock någonsin kvar i kroppen speciellt länge; en del passerar rakt igenom utan att ge någon större effekt på värden. Annat stannar kvar lite längre, men aldrig längre än några år, då kroppen ständigt och automatiskt byter ut sina egna beståndsdelar.

Så terraforming är också historien om en automatisk process, om hur jorden formar sig själv. Även det är en oavsiktlig del (effekt) av verbet ‘terraform’. Jorden ger upphov till former, formerna i sig ger upphov till nya former, dessa former ger i sin tur upphov till egna former som kan ge sig väldigt långt ifrån sin moderjord, men som fortfarande bevarar ett automatiskt motoriskt minne av hur det tillkommit och enligt detta schema fortsätter att formge de nya platser till vilka den kommer. Territorium; den omgivning i vilken jag rör mig, vilket jag definierar själv och vilket även definierar mig. Själv är jag väldigt förtjust i tanken på att allt kommer sig av samma stoft, att den alltså utgör en specifik ordning av materialism, men det är ungefär lika vackert om man tänker sig att det är objektens verklighet som är den ultimata och att det är det ständiga materiella genomflödet som är gästen. Båda finns lika samtidigt.

En av de terraformatörer som griper mig mest är den hemlösa, intergalaktiskt ambulerande art som ibland kallas Xenomorfen och som är en av de två huvudrollerna i de fyra Alienfilmerna. (Den andra huvudkaraktären är inte en art utan en individ, Ripley. Henne gillar jag också.) Xenomorfen har inget med sig förutom sitt genom, som flyttar mellan vär(l)dar genom att inseminera dem med ägg, som kläcks då tid är – vanligtvis efter så lång tid att Värden hunnit färdas långt genom rymden, föredragsvis landat på sin hemplanet. Larven som föds förpuppar sig med Värden som föda, och när den är lämnar puppan har dess kropp lånat drag från sin värds genom (i filmerna är de således bipedala humanioder), men först och främst försetts med ett exoskelett. Sådana brukar oftast vara hårda skal som skyddar en mjukare, skörare insida, som på jordiska insekter. Xenomorfens skelett skyddar dock ett inre som är farligare än det yttre – det hårda skalet håller inne en substans som motsvarar den jordiska djurdomänens blod. Substansen är syrahaltig och starkt frätande. Hon kan även producera en animalisk kåda, medelst vilken hon kan bygga starka konstruktioner – även denna substans har frätande funktioner. Genom att efterlikna värdens morfologi kan Xenomorfen röra sig obehindrat i den nya värld till vilken hon ”föds” från värddjurets kropp. Medelst sina kroppsvätskor formar hon fysiskt om vilken given miljö i vilken hon än hamnar att efterlikna den egna kroppen, på ett sätt som liknar det vis hennes egen kropp tar drag av den varelse som fungerat som hennes värd.

Hon bär med sig sin värld, bär den som en potential i det genom som utgör den ena huvudrollen i filmserien, en potential som realiseras vart än detta genom finner en miljö som tillåter en genotyp att utvecklas – det vill säga i stort sett varje gång en värd inseminerats, vart denna värd än tar vägen i kosmos. Där breder hennes hemvärld snart ut sig igen, som en automatisk funktion av hennes genom och dess adaption till den befintliga miljön. Det är så vackert.

Svart

Annat jag tycker om är svart, själva fenomenet. När ingenting, som ställs i en speciell konstellation, genererar någonting. Det någontinget kan inte finnas utanför själva konstellationen. Det fanns inte innan den, och det finns inte heller kvar efter den. En instans av svart är förstås den färg som givit svart dess namn. Jag kan inte påstå att jag gillar den; det finns inte mycket att gilla. Svart i sig är snyggt endast då det uppträder tillsammans med något annat: man kan, då man klär sig, vända uppmärksamheten från individuella plagg och i stället mot silhuetten genom att klä sig i svart, eller så kan man göra svart vackert genom att kombinera den med en färg som är vacker i sig. Preussiskt blå och svart är fantastiskt. Man kan också inreda sitt vardagsrum helt svart; då vänder man uppmärksamheten hos den som är i rummet mot ytor och ljus istället. Det är jäkligt svårt, och ointressant, att förlora sig i det svarta i sig. Jag tror inte att man riktigt kan det.

Jag tror vidare att den kromatiska instansen av svart börjat ingå i ett nytt ontologiskt register de senaste femton åren. Saker tillverkade av människor har börjat vara svarta på ett nytt sätt. (Jodå, det är visst ett nytt ontologiskt register även om det är människotillverkat och perceptionsbundet. Epistemologi är bara en underavdelning till ontologi. Och det subjektiva är bara en division av det objektiva.) Jag försökte ett tag ha en tumblr-blogg om saken, men det blev snart tråkigt. Bilder på svarta kök eller svarta gunghästar funkar liksom bara en gång. Sen har man fattat grejen. Och de är som sagt inte så snygga i sig.

Ja, jag tror det är vad jag vill ha med mig efter den här posten; att jag gillar svart, men inte är övermåttan förtjust i dess kromatiska instans, i alla fall inte undantagen från dess egna synestetiska egenskaper.

Filosofi/Skymning

Filosofi är bra. Filosofi tycker jag om, nästan alla sorters. Åtminstone så länge man talar om filosofi i dess lite vidare bemärkelse; odlandet av ett konsekvent tänkande om hur saker hänger ihop, vad de är och möjligtvis också varför. Religioner är filosofier. Ideologier är det också.
De filosofier jag tycker allra minst om är de som försöker utesluta alla andra tänkbara alternativ istället för att försöka begripa dem i termer av varandra. Jag gillar alltså att få ihop saker, att följa med och att konstruera nytt. Jag tycker mycket mindre om den motsatta positionen; att hålla isär saker, att ståndaktigt försvara gränser och att förhindra tänkbara nykonstruktioner och mutationer. Läser man på Wikipedia om filosofi möts man av just den senare typen av definition; det är ”en intellektuell disciplin som kritiskt studerar de mest grundläggande frågorna” och att ”Philosophy is distinguished from other ways of addressing such problems by its critical, generally systematic approach and its reliance on rational argument”. Det är förstås en god beskrivning av det gängse sättet vi tänker i västerlandet och av den dominerande grenen inom forskningsfältet/universitetsdisciplinen filosofi, men den är väldigt specifik och har liksom definierat verkligheten utifrån sina egna postulat.
Well, det går ju förstås inte att göra på något annat vis, åtminstone inte om man nu råkar vara en filosofi. Skälet till att jag inte gillar den här varianten av filosofi är alltså helt personliga; jag är inte så intresserad av protektionism i allmänhet, och upphöjd till dogm blir det i mitt tycke jättedåligt. Men filosofi såsom den ser ut i sin dominerande västerländska form ser ut sådan. För mig blir problemet också att, eftersom den verkar grunda sig på den common sense som jag redan sedan mitt medvetandes gryning lärt mig språket och tänkandet genom, den så ofta ser ut att bekräfta vad jag redan tror. Då blir det så svårt att bygga nytt, eller att förstå någonting med den som inte är filosofi själv.
Ja, det var bara det just nu. Hejdå, visesimorrn. Jag kommer och väcker dig klockan sju så går du och jag till förskolan tillsammans. Jag älskar dig, lille pojk.