För någon månad sedan ringdes jag upp av graffitikonstnären Carolina Falkholt, som jag fick kontakt med under min föreläsningsserie Radical Imagination under hösten 2013. Hon ville ha en text att presentera tillsammans med den vinylsingel hon skulle släppa i februari. Vi träffades, hängde lite grann och försökte ta reda på vad det skulle vara för text och vad den skulle vara till för. Till slut sa jag: ”Det verkar som om du vill att texten skall ge ett svar på något. Vilken fråga är det den skall besvara?” Och då sa Carolina: ”Jag tror att den skall svara på hur min musik hänger ihop med min bildkonst. Fysiskt, liksom. På riktigt.”
Suck on this sweet piece of candy, materialentusiaster!
Den essä jag skrev heter Semiogenesis. Det betyder ungefär ”Meningsuppstående”. Essän är ett anspråk på att försöka skapa en ontologi, alltså en teori om livets, universums och alltings innersta och egentliga natur. Men det är inte vilken gammal ontologi som helst, utan en Falkholtspecifik ontologi. Jag tänkte så här:
Ontologiska teoribyggen, alltså idékonstruktioner om hur allting egentligen ligger till, verkar ofta på ena eller andra sättet rimma med intressen som redan finns hos de som skapar dem. Då någon av den teoretiska fysikens höjdare talar om strängteorin, att allting på subatomär nivå egentligen hålls samman av ofattbart små strängar, så kan man ge sig fan på att vederbörande kommer att tala om fiolsträngar och att den privat tycker mycket om musik. Då däremot matematiker berättar om tillvarons absolut grundläggande egenskap så rör det sig om just matte – matematiken är ”Guds språk”, den kod medelst vilken vi kan förstå skapelsens konstruktion. Informatiker har däremot kommit på att det är information som är fysikens, universums och tillvarons grundcell. Sedan finns även olika filosofiska skolor som omdebatterar vilket som är det bästa sättet att begripa alltings mest grundläggande element. Neomaterialismen (som jag använde i min doktorsavhandling!) menar att allting i botten består av flöden – materien och objekten är bara konsekvenser av hur flöden interagerar. I kontrast mot neomaterialismen finns den objektorienterade ontologin (OOO), som i stället menar att flöden bara är en konsekvens av egenskaper hos objekt och att det är dessa objekt – undandragna, diskreta, ahistoriska – som är det enda som egentligen äger verklighet. Med drag av båda dessa teorier menar sedan aktörsnätverksteorin (ANT) att det är i relationella nätverksformationer något blir möjligt, på mikro- såväl som på makronivå – en aktör (atom, molekyl, ord, sång, galax) är alltid beroende av vilka egenskaper den ges av det nätverk i vilken den ingår. Och så vidare, och så vidare och så vidare… detta var ju dessutom bara en lista över några samtida västerländska ontologier, går man bakåt i historien eller utanför den västerländska kultursfären finns det kosmologier i varje sammanhang där människor försökt få nån ordning på hur tillvaron egentligen är ordnad.
Carolina Falkholt ville alltså ha en text som binder samman de olika konstnärliga uttryck hon arbetar med – bild (mestadels voluminösa fasadmålningar), musik (som hon gör själv och har i lurarna då hon arbetar på sin skylift), kanske något om hennes personliga bakgrund som människa och som grafitta, grafiska upprepningar av vissa teman (oftast kroppsdelar såsom händer, ögon, kön), hennes politiska och sociala situation som kvinna. Och vad alla de där estetiska och politiska uttrycken kan betyda, hur de relaterar till världen, hur de hänger ihop. Var kommer de ifrån? Finns det någonstans en underbar hemlighet under alltihop, något av vilket alltsammans är ett uttryck men som själv är svårt att göra förnimbar?
Att skapa en ontologi verkade ju vara nåt som lite vemsomhelst kan få ihop alltutifrån vad man redan har bestämt sig för, så jag bestämde att skapa en sådan för Carolina. Min tanke var att man, utifrån en konstnär som primärt arbetar med att skapa variationer av allmänmänskliga motiv, skulle utgå från något som är översättbart från det visuella bildspråket och göra detta till ontologins grund. Vidare måste den förstås behandla sådana teman som återkommer i hennes konst. Upprepningar, variationer, mönster. Även födsel, prokreation, förändring och mening är på olika sätt viktiga hos denna specifika konstnär. Grafiskt arbetar hon ofta med findetaljerade mönster, överlagrande polykroma färgsjok och abstraherade kroppsdetaljer.
Jag bestämde mig för att göra mönster till ontologins grund och drivkraft; universums grundläggande egenskap är att det genererar mönster. Mönstren överlagrar med andra mönster och nya mönster uppstår. Allting är både skapat och generativt av mönster. Det kan föra sig om mönster såsom den genetiska koden, det periodiska systemet, den mänskliga kognitionen, kosmos struktur, dimensionernas design. Kosmos grundläggande egenskap är att det är mönsterskapande. Mönstren är iterativa (självupprepande) och kaotiska (systemkänsliga) och förändras då de möter andra mönster. Det som skapas av mönstrens överlagringar men som sträcker sig utöver deras blint självupprepande egenskap är mening. Mönstren alstrar mening: semiogenesis. Meningen finns inte före den alstrats utan uppträder som en effekt av mönstren: symboliken, fotosyntesen, livet, avsikten, skönhetsupplevelsen.
Essän är skriven i en stil och med en tematik inspirerad av mina favoritförfattare (well, två av dem iaf) Sadie Plant och Alan Moore. Den har, såsom sig bör, drag av besvärjelse; genom upprepningar och temavariationer förenas mandalan (urgammal kosmologisk symbol) med mandelbrotmängden (den paisleyliknande grafiska representationen av fraktala mönster som upptäcktes/skapades av matematikern Benoit Mandelbrot under 1980-talet). Well, det är allt man behöver för att få ihop en schysst egen kosmologi! Försök själva därhemma om ni vill, men tänk på att siffror, strängar, information, flöden, objekt, nätverk och nu även mönster redan är använt. Ha så kul, kära bröder och systrar hobbyontologer!
Ovan: Falkholts största kioskvältare från förra året: väggmålningen på högstadieskolan i Nyköping. Va! Har hon målat en sån där som är så förbjuden att den inte ens har nåt namn? Dags för nymoralistiska nationalister i Sveriges riksdag att rycka in och kräva fängelsestraff för konstnärer som målar fel motiv! Och för diverse mindre informerade och erfarna kommunpolitiker att försöka styra konstens innehåll.
Själva essän då? Äsch, den publicerar jag inte här, förstår ni väl. Den tillhör Carolina Falkholts verk Sociation, som är en särdeles exklusiv och påkostad sjutumssingel utgiven på materialkonnässörers favvolabel Kning Disk. Essän finns som foldout i affischformat inuti singelns konvolut. Release för singeln var i lördags på Kristinehamns konstmuseum i samband med Carolinas utställning, som också heter Sociation. Kanske händer det något annat med essän framledes, det får man se. Men som det ser ut nu får ni allt ta och köpa singeln. Omslagsbilden är gjord av Carolina Falkholt, musiken är gjord av Carolina och Felix Rodriguez och den ytterst smakfulla layouten och designen är signerad Mattias Nilsson, courtesy of Kning Disk. Om du undrar om detta är något du verkligen behöver ha i ditt hem är svaret ja.
Hypertunneln 