Om SEMIOGENESIS, Hypertunnelns Carolina Falkholt-kosmologiska essä

För någon månad sedan ringdes jag upp av graffitikonstnären Carolina Falkholt, som jag fick kontakt med under min föreläsningsserie Radical Imagination under hösten 2013. Hon ville ha en text att presentera tillsammans med den vinylsingel hon skulle släppa i februari. Vi träffades, hängde lite grann och försökte ta reda på vad det skulle vara för text och vad den skulle vara till för. Till slut sa jag: ”Det verkar som om du vill att texten skall ge ett svar på något. Vilken fråga är det den skall besvara?” Och då sa Carolina: ”Jag tror att den skall svara på hur min musik hänger ihop med min bildkonst. Fysiskt, liksom. På riktigt.”

Suck on this sweet piece of candy, materialentusiaster!

Den essä jag skrev heter Semiogenesis. Det betyder ungefär ”Meningsuppstående”. Essän är ett anspråk på att försöka skapa en ontologi, alltså en teori om livets, universums och alltings innersta och egentliga natur. Men det är inte vilken gammal ontologi som helst, utan en Falkholtspecifik ontologi. Jag tänkte så här:

Ontologiska teoribyggen, alltså idékonstruktioner om hur allting egentligen ligger till, verkar ofta på ena eller andra sättet rimma med intressen som redan finns hos de som skapar dem. Då någon av den teoretiska fysikens höjdare talar om strängteorin, att allting på subatomär nivå egentligen hålls samman av ofattbart små strängar, så kan man ge sig fan på att vederbörande kommer att tala om fiolsträngar och att den privat tycker mycket om musik. Då däremot matematiker berättar om tillvarons absolut grundläggande egenskap så rör det sig om just matte – matematiken är ”Guds språk”, den kod medelst vilken vi kan förstå skapelsens konstruktion. Informatiker har däremot kommit på att det är information som är fysikens, universums och tillvarons grundcell. Sedan finns även olika filosofiska skolor som omdebatterar vilket som är det bästa sättet att begripa alltings mest grundläggande element. Neomaterialismen (som jag använde i min doktorsavhandling!) menar att allting i botten består av flöden – materien och objekten är bara konsekvenser av hur flöden interagerar. I kontrast mot neomaterialismen finns den objektorienterade ontologin (OOO), som i stället menar att flöden bara är en konsekvens av egenskaper hos objekt och att det är dessa objekt – undandragna, diskreta, ahistoriska – som är det enda som egentligen äger verklighet. Med drag av båda dessa teorier menar sedan aktörsnätverksteorin (ANT) att det är i relationella nätverksformationer något blir möjligt, på mikro- såväl som på makronivå – en aktör (atom, molekyl, ord, sång, galax) är alltid beroende av vilka egenskaper den ges av det nätverk i vilken den ingår. Och så vidare, och så vidare och så vidare… detta var ju dessutom bara en lista över några samtida västerländska ontologier, går man bakåt i historien eller utanför den västerländska kultursfären finns det kosmologier i varje sammanhang där människor försökt få nån ordning på hur tillvaron egentligen är ordnad.

Carolina Falkholt ville alltså ha en text som binder samman de olika konstnärliga uttryck hon arbetar med – bild (mestadels voluminösa fasadmålningar), musik (som hon gör själv och har i lurarna då hon arbetar på sin skylift), kanske något om hennes personliga bakgrund som människa och som grafitta, grafiska upprepningar av vissa teman (oftast kroppsdelar såsom händer, ögon, kön), hennes politiska och sociala situation som kvinna. Och vad alla de där estetiska och politiska uttrycken kan betyda, hur de relaterar till världen, hur de hänger ihop. Var kommer de ifrån? Finns det någonstans en underbar hemlighet under alltihop, något av vilket alltsammans är ett uttryck men som själv är svårt att göra förnimbar?

Att skapa en ontologi verkade ju vara nåt som lite vemsomhelst kan få ihop alltutifrån vad man redan har bestämt sig för, så jag bestämde att skapa en sådan för Carolina. Min tanke var att man, utifrån en konstnär som primärt arbetar med att skapa variationer av allmänmänskliga motiv, skulle utgå från något som är översättbart från det visuella bildspråket och göra detta till ontologins grund. Vidare måste den förstås behandla sådana teman som återkommer i hennes konst. Upprepningar, variationer, mönster. Även födsel, prokreation, förändring och mening är på olika sätt viktiga hos denna specifika konstnär. Grafiskt arbetar hon ofta med findetaljerade mönster, överlagrande polykroma färgsjok och abstraherade kroppsdetaljer.

Jag bestämde mig för att göra mönster till ontologins grund och drivkraft; universums grundläggande egenskap är att det genererar mönster. Mönstren överlagrar med andra mönster och nya mönster uppstår. Allting är både skapat och generativt av mönster. Det kan föra sig om mönster såsom den genetiska koden, det periodiska systemet, den mänskliga kognitionen, kosmos struktur, dimensionernas design. Kosmos grundläggande egenskap är att det är mönsterskapande. Mönstren är iterativa (självupprepande) och kaotiska (systemkänsliga) och förändras då de möter andra mönster. Det som skapas av mönstrens överlagringar men som sträcker sig utöver deras blint självupprepande egenskap är mening. Mönstren alstrar mening: semiogenesis. Meningen finns inte före den alstrats utan uppträder som en effekt av mönstren: symboliken, fotosyntesen, livet, avsikten, skönhetsupplevelsen.

Essän är skriven i en stil och med en tematik inspirerad av mina favoritförfattare (well, två av dem iaf) Sadie Plant och Alan Moore. Den har, såsom sig bör, drag av besvärjelse; genom upprepningar och temavariationer förenas mandalan (urgammal kosmologisk symbol) med mandelbrotmängden (den paisleyliknande grafiska representationen av fraktala mönster som upptäcktes/skapades av matematikern Benoit Mandelbrot under 1980-talet). Well, det är allt man behöver för att få ihop en schysst egen kosmologi! Försök själva därhemma om ni vill, men tänk på att siffror, strängar, information, flöden, objekt, nätverk och nu även mönster redan är använt. Ha så kul, kära bröder och systrar hobbyontologer!

Ovan: Falkholts största kioskvältare från förra året: väggmålningen på högstadieskolan i Nyköping. Va! Har hon målat en sån där som är så förbjuden att den inte ens har nåt namn? Dags för nymoralistiska nationalister i Sveriges riksdag att rycka in och kräva fängelsestraff för konstnärer som målar fel motiv! Och för diverse mindre informerade och erfarna kommunpolitiker att försöka styra konstens innehåll.

Själva essän då? Äsch, den publicerar jag inte här, förstår ni väl. Den tillhör Carolina Falkholts verk Sociation, som är en särdeles exklusiv och påkostad sjutumssingel utgiven på materialkonnässörers favvolabel Kning Disk. Essän finns som foldout i affischformat inuti singelns konvolut.  Release för singeln var i lördags på Kristinehamns konstmuseum i samband med Carolinas utställning, som också heter Sociation. Kanske händer det något annat med essän framledes, det får man se. Men som det ser ut nu får ni allt ta och köpa singeln. Omslagsbilden är gjord av Carolina Falkholt, musiken är gjord av Carolina och Felix Rodriguez och den ytterst smakfulla layouten och designen är signerad Mattias Nilsson, courtesy of Kning Disk. Om du undrar om detta är något du verkligen behöver ha i ditt hem är svaret ja.

Neurodiversitet kan inte vara separatistisk

Jag läste en artikel i den skojigt benämnda journalen Health Care Anal. (Jorå, jag googlade fram den.) Artikeln heter Autism as a natural human variation: reflections on the claims of the neurodiversity movement (här på PubMed) av Pier Jaarsma & Stellan Welin. Det rör sig alltså om ett försök att utvärdera utifrån vilka krav neurodiversitetsrörelsen bör kräva rättigheter och jag håller inte med om nånting som står i den egentligen, trots alla dess goda intentioner. Den slutsats som i artikeln lämnas är att högfungerande autister, det vi brukar kalla aspergare eller aspies, bör ta vara på den distinktion som finns mellan dem och lågfungerande autister – detta för att kunna hävda att den ”autistiska kultur” som finns i diverse internetfora är tillräcklig grund för att kunna avkräva välfärdssamhället ekonomiska medel.  Jag kan ta saker i tur och ordning om ni vill. Men titta först på hur arg jag blev på artikeln då jag läste den:

Artikeln

Upplägget: ”Neurodiversitetsrörelsen”, en social rörelse som främst i artikeln representeras av autister och aspergare, hävdar sina nervsystem vara en del av ett naturligt kontinuum – en variant som kommit med evolutionen – snarare än ett naturens kontinuerligt upprepade misstag, såsom de behandlats av psykiatri och samhälle. För neurodiversitetsrörelsen utgör detta ett hävstångsargument utifrån vilket man hävdar att neurologiskt avvikande utgör en grupp med gemensamma intressen, samt i sin konsekvens att samhället i stort är hjälpt av att även autister ges utrymme och möjlighet att utveckla sina intressen och förmågor. I min tolkning betyder dessa neurodiversitetsrörelsens anspråk följande: ”alla, även de normala (”neurotypen”) tillhör naturen, ingen av oss är misstag och alla behövs”.

Just den aspekten går dock förlorad för artikelförfattarna Jaarsma och Welin. Den fråga de ställer i artikeln är alltså: På vilka grunder kan neurodiversitetsrörelsen hävda rättigheter och kräva att majoritetssamhället skall avsätta särskilda resurser till dem som grupp? I stället för att ta vara på just just diversitetsbegreppet gör de tvärtom; de talar om att de högfungerande autister som driver rörelsen bör avskilja sig från de lågfungerande i sökandet av anslag och liknande medel. I konsekvens med detta menar de också att det är olyckligt att diagnosen Aspergers syndrom skall tas bort ur den i maj kommande versionen av diagnosmanualen DSM: även om Aspergers blott betraktas som en mindre grav form av autism menar författarna att en sak är vunnen med att medelst detta namn hålla grupperna ”högfungerande” och ”lågfungerande” autister separata. Detta är att de högfungerande har lättare att hävda att deras autism är en del av den naturliga variationen om de inte behöver filieras till de lågfungerande.

Den grund författarna föreslår att neurodiversitetsrörelsen, nu alltså nedbantad till endast aspergare, skall hävda rättigheter utifrån är en helt annan; något författarna kallar ”Autism Culture”, autistkulturen. Denna kultur utgörs främst av de många webbfora och internetsidor där högfungerande autister kommunicerar med varandra, och de är liksom andra internetbaserade kulturyttringar internationella och gränsöverskridande. Genom att utgå från att ”autistkulturen” är en distinkt kulturform skall man utgå från denna kulturforms rätt till bevarande (och alltså inte be om allmosor och stöd för sitt funktionshinder, eftersom man ju är en del av den naturliga variationen och således inte alls kan vara funktionshindrade).

Tycker jag:

I mitt tycke missar författarna det enda verkligt viktiga med neurodiversitetsrörelsens budskap: att det är NÖDVÄNDIGT för mänskligheten att det finns en neurologisk varians, att det alltid funnits det, och att just denna varians är något avgörande för mänsklighetens fortlevnad och framgång; att människor är olika och det skall vara så, av vilket följer att samhället bör arbeta för möjligheterna att ge svängrum för olikheter istället för att agera som om alla människor egentligen var exakt likadana. Det är alltså ett argument som stödjer sig på att blandning är nödvändig, att mångfald ger komplexitet och med detta kraft. Ytterlighetsvarianterna – ADHD-personer, aspergare, autister, tourettare med mera – skall inte uteslutas utan integreras, deras funktionsskillnad skall inte behöva slipas bort (vilket ju förstås inte går ändå) utan hellre kunna renodlas och vässas extra. Alla vinner på det, men vägen dit är förstås lång.

Hos Jaarsma och Welin blir neurodiversitetsrörelsen något annat; ett särintresse hos vissa individer, vilket skall tillvaratas genom särskiljande. Deras lösning är motsatsen till en integrativ lösning; det är en separatistisk lösning. Mot slutet av artikeln talar de till och med om ”de neurodiversiva”, och efter att ha fört in distinktioner först mellan ”högfungerande autister” (aspergarna) och ”lågfungerande autister” (de som kräver andra människors dagliga stöd) och sedan mellan den ”breda definitionen av neurodiversitet” (dvs alla) och ”den smala definitionen av neurodiversitet” (som alltså bara omfattar aspisarna) så återstår det ingen diversitet alls utan det är just bara aspisarna kvar. För att hävda sin, mestadels internetbaserade, interna kultur i det neurotypiska majoritetssamhället skall dessa kapa sina band till alla de varianter som utgör den egentliga diversiteten som mänskligheten utgör, och viktigast är att kapa den till de lågfungerande autisterna. En, i mitt tycke, ytterst kortsynt seger, dessutom ett devalverande och omyndigförklarande av det ytterligt kraftfulla diversitetsbegreppet.

Enter autistisk teori

Okej, det var en salva från undertecknad. Jag tror förstås inte att artikelförfattarna Jaarsma och Welin vill något illa, men det är en sannerligt neurotypisk, fyrkantig och visionslös lösning. Att de hävdar att Aspergers borde kvarstå som diagnos i DSM-V blir lite som en väckarklocka för mig, måste jag säga; faktum är att artikeln genom omvänd logik fått mig att läsa in mig på en hel del källor om vad autism är, vad den gör med det kognitiva systemet, vilken sorts upplevare denna kognition skapar. Ju mer jag läser, desto mindre ser jag några andra skäl än möjligtvis medicinska att inte låta alla atypiska neurologiska varianter samlas under ordet ”autism” som samlande begrepp. Således kommer jag i det närmsta att börja fundera i termer av autistisk teori, för att ha ett begrepp som talar om hur man skall förstå det bidrag som lämnas av atypiska kognitioner av verkligheten.

Varför skulle ”autistisk teori” vara bra? Jo, för att det skulle kunna åskådliggöra hur andra kognitioner än den neurotypiska är en odelbar komponent av vår sociala verklighet, hur den finns integrerad, men hela tiden från utsidan. Den behövs och har alltid utgjort en enorm influens på samhället, från urtida jägarbefolkningars neurologiskt specialbegåvade jägare (läs om Thom Hartmanns jägare vs. Bonde-teori!) över romantikens romantiska djupdimension (framskapad som en ny kognition av verkligheten genom konst och litteratur) fram till dagens nobelpristagare (som har en statistisk överrepresentation av neurologiska avvikare) och med miljontalsstationer på vägen.

Nu har jag börjat. Nu har det börjat!

Prismat vid jagtunnelns ände

Jag uppdaterar inte den här bloggen särdeles ofta i år. Det beror inte på att jag tänker och tycker för lite för att det skall bli nåt skrivet; snarare dyker det nu upp så många nya tankar i mig att jag inte hinner skriva ned dem på ett begripligt sätt, i form av en sån där pedagogisk lista med av varandra följande punkter. Och tycker gör jag också, som här i den förra posten, och om allt möjligt dessutom, men mitt tyckande grundar sig liksom i tänkandet och mina grundantaganden gäller ju fortfarande – det är ingen poäng med att skriva tyck-bloggposter om ditten och datten om det inte är något som i sig aktivt tar själva tänkandet framåt. Det är inte för att utveckla ett särdeles avancerat tyckande jag skriver den här bloggen utan för att lära mig något om hur jag själv och världen fungerar.

Just nu undersöker jag kopplingar mellan de neurologiska normavvikelserna. Då finns det mycket material, och för mig oanvändbart. All medicinsk forskning och så. (Well, ni vet, det där jag sagt om att medicinsk forskning förvisso vet mer om världen och människan än de flesta andra discipliner, men att den är så normorienterad och tolkar allt avvikande som sjukdomar, samt att den uteslutande ägnar sig åt symptom, dvs. ytfenomen. Medicinen är besynnerligt ointresserad av vad autism egentligen är och ser den bara som en uppsättning avvikelser.) Det finns även en liten, liten andel text och konst som är väldigt bra, som faktiskt leder inåt mot en förståelse av vad autism ”är”, vilken värld som skapas i den autistiska kognitionen (till skillnad från den värld som skapas av den neurotypiska kognitionen). Det jag siktar mot är en form av autistisk analys av världen; en förståelse av världen som inte baserar sig på den neurotypiska kognitionens vanemässiga representerande av densamma, utan som söker, finner och skapar andra mönster och regelbundenheter i verkligheten.

Jag började för något år sedan fråga mig var ADHD finns utanför själva ADHD-personens kognition; ”Så, what next? Jag tänker, lite löst: musikalisk ADHD. Formen ”musik” nästan ber om det. Matlagnings-ADHD kanske, geologisk ADHD, mineral-ADHD. Kosmisk ADHD. Astrologisk ADHD, blir lite matt av upphetsning bara jag tänker på saken. ADHD-magi, det spontana tunnelbildandet från normspektrats yttersta variabel, läcker tillbaka in i cykeln, introducerar tidigare oexistenta komponenter i dess bana och ändrar dess kretsande. Kosmos obönhörliga tendens att generera det okända och införliva det med sina egna funktioner; ADHD, fraktalmagin.” Just det sökande har nu gått vidare mot ett sökande in mot autismen, där jag finner många beröringspunkter med hur jag själv uppfattar och lever världen. Borde den ärftliga ADHD-diagnosen finnas med under autismspektrumgruppen, såsom numera Aspergers gör? Jag tycker, utifrån egna erfarenheter, att den nog borde göra det.

I väntan på att jag kommer med något lysande borde du läsa Alan Griswolds essä The World as Wittgenstein Found It. The Tractatus Logico-Philosophicus as a Model of Autistic Cognition. Den finns här, på den fantastiska sidan Autistic Symphony. Där finns även hela den bok I vilken den ingår, med samma namn som sidan.  Den ger en fingervisning mot vad autistisk kognition är, och vad autistiskt tänkande, autistisk konst eller autistisk analys skulle kunna vara.

Ondskans estetik

Jag gör ju grejer ibland som vare sig har att göra med det för Hypertunneln vanliga materialet. De når nästan aldrig hit, även om det ibland finns något sorts släktskap. Man hade ju till exempel kunnat tänka sig att jag skulle ha gjort affär av att jag under hösten gjorde musik till den här föreställningen med buthodansaren Frauke till projektioner av konstnären Peter Eccher, eller att jag gavs äran att få leda och moderera ett kollektivt artist talk på finnissagen till samma Ecchers utställning Rapport 2012:1 på Galleri Box i Göteborg.

En annan sådan grej var när jag föreläste på Landskrona museum förra veckan på ämnet Ondskans estetik. Det var en föreläsning till en presentation bestående helt av bilder, från helvetesskildringarnas framväxt efter det första millennieskiftet till aktuellt reklammaterial, och utgjordes av en sorts exposé över olika symboliserande sammanhang. Utgångspunkten var liknande den jag har i mitt intresse för svart; idag används i vardagen många symboler och visuella estetiker som tidigare förknippats med ondska. Varför? Är ondskan inte ond längre? Eller är de där symbolerna – dödskallar, uppochnedpåvända kors et cetera, liksom inte onda längre? Och: vad gör egentligen de kommersiella aktörer som använder sig av symbolspråk som alluderar på våld, ockultism och extrema tillstånd? Vad uppnår de och hur har det kommit sig att de kan och får göra det? Då jag några dagar innan gjorde en intervju med City Landskrona insåg jag att jag egentligen inte talade så mycket om själva symbolerna i sig. Journalistens frågor rörde sig mestadels om enskilda symboler och utgick ifrån att det var även min ingång i ämnet, men se det var det ju egentligen inte.

Landskrona är tydligen rätt pigga på att dokumentera vad som händer i kommunen, för redan senare samma kväll publicerades det här reportaget från begivenheten. (Jag ser ut som jävulens lammunge på bilderna, lämpligt nog.) När jag läser reportaget och kommentarerna känns det förstås som om jag tydligen inte alls kom fram med det som var budskapet, utan som om det handlade om själva symbolerna igen. Dessutom känner jag inte helt igen mig i att tala så oproblematiserat om ”ondska” och folks behov av att ”provocera”, men vad tusan, det är inte mitt namn som står som artikelns avsändare och alla får väl ha sin tolkning (även om det ofta känns lätt strävt när någon annan lägger ord i ens mun). Den övervägande känslan efter artiklarna är ändå att det faktiskt känns lite kul att samarbeta med journalister igen i stället för att, såsom tidigare under mitt forskarskap, bara vara jättearg för att inte bli citerad precis som jag hade velat.

Men, för protokollet:

Jag vill inte med föreläsningen påstå att det finns något sådant som onda symboler. Jag vill inte heller påstå att jag vet vad ondska är. Grejen är snarare att visa hur ondska växer fram – alltså, hur kontextbundna UPPFATTNINGAR om vad ondska är växer fram – och hur den gör detta t.ex. med hjälp av att binda upp mening i visuella representationer; i symboler. Symbolerna i sig är inte så viktigt vilka de är. De är grafik, vilket används i särskilda syften och med vissa konsekvenser. Vilka syften och konsekvenserna är beror på det meningssammanhang som omger dem, liksom vad som uppfattas som gott eller ont.

Hur gott respektive ont ordnas i olika historiska och samhälleliga kontexter analyserar jag i termer av hur uppfattningar om världens, tillvarons och universums beskaffenhet genererar sina egna riktlinjer om hur livet på mest framgångsrika vis bör föras. Detta är något jag kallar för religion. Det handlar alltså om att etik och kosmologi hänger samman, inte egentligen är avskiljbara från varandra. Det gäller för gamla testamentets skapelseberättelse/tio guds bud såväl som dagens vetenskap/teoretisk moralfilosofi; finns det en etisk asopekt, så finns det alltid också en kosmologisk aspekt på vilken den beror. Därför är, så vitt jag ser saken, även dagens ateism en religion, då gudar och gudadyrkan är en tänkbar konsekvens av religion, men inte en förutsättning. Vad som är gott och ont finns inte före det religiösa systemet, utan även det som en konsekvens av hur det ordnas.

Då olika symboler flyttas mellan olika tider, med olika kosmologiska system och därtill bundna etiker, så hänger förstås inte hela de gamla systemen med; endast, genom minnen, konnotationer och associationer från dem.

Origo

Du och jag är flöten, guppande på en kall och vidsträckt vattenyta. Mörk himmel välver sig högt ovanför. Genom gråskimrande moln lätt upplysta från ljuskälla långt bortom synfältets horisont spränger intensivt mörker fram, genomborrar sig av ljus från källor så långt bort att det som hit når kanske alstrats före sjön och molnen fanns här. Allt speglas i vattnets lugna yta. Vattnet speglar sig i himlen. Vi finns där, i fasskiftet, kritisk punkt, suspenderade, hängande vid det moment där skillnaden uppstår mellan den ena evigheten och den andra. Mellan två bråddjup finns en lätt ytspänning. Tack vare denna ytspänning hänger vi kvar där vi är.

 
Tåget forsar mjukt och rasande fram genom natten, det åker inte till nånting, det åker ifrån, om ens det. Rälsen läggs eller finns plötsligt till av sig själv precis där bortom den horisont vi har framför oss. Den försvinner så fort den hamnat bortom den horisont som finns bakom. Kanske är det likadant med den skog genom vilken vi åker, möjligtvis även med det urberg skogen bekläder. Alla är tillfälliga gäster till tillfälliga gäster, eviga parasiter på eviga parasiter. Nollpunkten uppstår spontant då vi färdas i magen på det snabbaste ångdrivna djur universum skådat. Allt annat är temporär evighet medan vi ser hur träden utanför väjer av draget från det fordon som kom att utgöra vårt enda livsvillkor.

Hyperkognitivt lexikon: Kairoskopi

Ordet kairoskopi är sammansatt av orden Kairos och postfixet –skopi och refererar till den hyperperceptives kognition, dvs hur den uppfattar världen genom sina sinnen (inte bara synen).

Kairos är ett antikt grekiskt ord som refererar till tiden som ögonblick (”just nu”) och begrips vanligtvis i relation till Kronos, som refererar till tiden som linjärt förlopp. Då Kronos tid är förutsägbar och enkel är Kairos tid kontingent och kaotisk. Jag vill också i detta fallet hävda att kronologisk tid är vanans och beräkningsbarhetens tid emedan kaiorologisk tid är handlingens och upplevelsens tid.

Efterledet –skopi är samma ord som i teleskop, mikroskop eller stetoskop; det refererar till hur en mottagare (i det här fallet de mänskliga sinnena) behandlar stimuli (i detta fall alltså sinnesinformation, såsom rörelse, ljus, ljud).

Ett kairoskopiskt orienterat nervsystem är alltså en som inte primärt orienterar sig i världen medelst vana eller rutin, utan i en ständig nu-orientering där man främst litar till den ögonblickliga information som finns i nuet. Då det kronoskopiskt kalibrerade systemet tenderar att bevara befintliga strukturer och mönster i verkligheten tenderar det kairoskopiskt kalibrerade i stället till att ständigt generera nya strukturer och mönster.

Alla hjärnor, mänskliga eller ej, behöver både kronoskopiska(vanebaserade, strukturbevarande) och kairoskopiska (kreativa, strukturgenererande) funktioner. Utan kronoskopi skulle allt ständigt vara kaotiskt, utan kairoskopi skulle aldrig något nytt hända. Vissa hjärnor – hyperhjärnorna – är alltså de mer kairoskopiskt kalibrerade.

Hyperkognitivt lexikon

Femtionde posten på bloggen! Den har redan hållit mycket längre än vad jag trodde att den skulle, och jag har inte tröttnat ännu. Det får man fira med att sjösätta ett nytt projekt här, nämligen ett som handlar om begrepp. Det behövs begrepp, allra mest sådana som jag själv har hittat på för att benämna de delar av ADHD-personernas funktionsuppsättning som inte redan har något vettigt namn. Alltså: ett hyperkognitivt lexikon.

Jag har ju redan konstaterat att de gamla vanliga orden inte duger att definiera hyperkognitionens specifika fördelar och superkrafter. Ingen medicinare verkar ha besvärat sig med att uppfinna termer för de goda egenskaper som genereras av ADHD-hjärnan och själva termen ADHD är ju också bara ett namn på de mindre lyckade effekterna av en sådan hjärna (”Attention Deficit Hyperactivity Disorder”, på svenska ”uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet”). Att bara de negativa sidorna av denna speciella kognitionsapparat har namn betyder att det är jäkligt svårt att tala om något positivt med ADHD äver huvud taget – det finns liksom inget positivt med störningar och överaktivitet i sig, utan vi som vill framhävadet positiva är tvungna att försöka finna andra saker helt utanför diagnoskriterierna som är positivt. Så brukar det sluta med att vi bara står där och säger ”Jomen vi med ADHD är väldigt kreativa”, men det betyder liksom ingenting i sig och dessutom finns det ju en väldig massa personer med diagnosen som inte alls får nåt kreativt ur sig.

Mycket pekar ju nu på att ADHD inte heller är någon skada utan något en del av mänskligheten alltid bär på. De ”positiva sidorna” av ADHD –hjärnorna är något vars effekter mänskligheten alltid har haft behov av. Vi som har diagnosen, eller jag åtminstone, har dessutom en medvetenhet om att de olika sidorna – de ”positiva” och de ”negativa” – är just olika sidor, eller olika utkomster, av samma kognitiva funktioner. Det som gör vissa saker enklare än för människor utan ADHD är samma sak som gör andra saker svårare för oss med ADHD än de utan. Det är det där ”samma sak” som det behövs nya ord för, för det är de sakerna – eller de kognitiva grundfungeranden som kopplar samman dem mellan dem – som vetenskapen inte gjort sig besvär med att benämna.

Mina egna begrepp kretsar kring det jag tycker är den centrala superkraften, alltså själva hypertunneln, och de konsekvenser den får i livet.

Först ut, och nästa post: kairoskopi, ett skitbra ord.

Den svarta lågan

Kan ni er black metal-historia? Black metal, den satanistiska formen av extrem hårdrock, som originerades under det tidiga 80-talet av ett fåtal halvspexiga band med plastdödskallar och clownsmink i rekvisitan, togs vidare av gravallvarliga norska tonårsgossar som tagit förstagenerationens budskap på allvar (och som allihop verkade döda varandra under groteska former under hela 90-talet) och som idag för en besynnerlig tillvaro överst på grammisnomineringar och försäljningslistor världen över samtidigt som den ändå verkar vara underligt hängiven och underground. Well, scenens extramusikaliska egenheter har ju tillräckigt med snaskigheter för att fylla bok efter bok och dokumentär efter annan varför det är onödigt att förlora sig i dylika irrspår här, varför jag ser mig nödd att gå rakt på väsentligheterna: måste man vara satanist för att man har ADHD?

Bakgrund

Jag hörde genren för första gången ungefär 1995 i skivaffären som min dåvarande flickvän jobbade i. (Jag talar självfallet inte om den buskisartade 80-talsvarianten utan om den fanatiska helgalna norska 90-talssvarta.) Mest på skoj satte jag på en skiva med vad som såg ut som ett blyertstecknat omslag föreställande en väg genom en skogsglänta där ett lik låg och ruttnade i ett dike. Burzum var det, skivan hette Hvis lyset tar oss (uj uj uj, ”Om ljuset tar oss”…) och jag visste förstås att det var dåtida mediefasan ”Greven”:s enmansband, jag hade en och annan gång småfnissat åt att han tagit sin musikerpseudonym direkt från en jättejätteläskig skurkfigur  från Sagan om ringen. Likväl hade förstås jag också ryst åt den särdeles vidriga historia där han figurerade. Aftonpressen hade varit behjälplig med alla detaljer, sanna eller ej. Även detta är av mindre vikt; grejen är att jag bara blev stående då musiken började forsa ut ur högtalarna där i skivaffären.

Helt sjukt var det, två vemodiga men dissonanta ackord uthamrade alldeles för länge, inget egentligt riff så man fattade att det inte alls var någon metal det var frågan om utan bara ursinnigt stålregnande grå eld,  kappskenande med trumkomp som blastbeatade i en säregen kombination av totalt vansinne och total stasis. Det gick så fort att det stod alldeles stilla, i sin orörlighet sprängde det fram genom molnen så vi kände hur vinden höll på att slita köttet från våra kinder i störtfärden mot  marken. Över stock och sten, genom skogen mot avgrundens rand. Rösten, skrikande med en så bindgalen fasa att hjärtat stannar i kroppen på vem som än hör det. Titelspåret på den fyra spår långa fullängdaren Hvis lyset tar oss är åtta minuter långt och innehåller två ackord. Jag tror ärligt talat att det var en musikupplevelse som förändrade mitt liv lite, lite grann – när man ställts inför evigheten minns man den, bär den med sig , även om den har ett osympatiskt ansikte.

Jag hade ju vid det här laget slutat vara ”-are” för länge sen, så blackmetalare blev jag just aldrig. Skönt att slippa. Jag har dock hållit genren kvar vid mig hela tiden och sett till att mitt känsloflöde alltid har en viss grad black metal ändå; black metal, åtminstone den mindre riffbaserade och med mer av det extatiska elementet, är naturligtvis hypertunnelmusik. Den är det mest kollektivistiska man kan tänka sig; inga ekvilibristiska gitarrsolon utan bara ett störtregnande stålgrått ursinne, ingen alllsmäktig sexualiserad frontfigur utan istället ett avkönat, ordlöst och röstlöst skrikande på den mänskliga röstkapacitets yttersta rand, gärna lite utanför. Inget stilande på batteriet utan istället ett tvåtaktsraseri där början och slut saknas. En svart ström in i evigheten, individlös som regnet, ensam och evig som naket urberg, rasande som materien genom våra kroppars cellstruktur. Allt har upphört att betyda något; det är intensiteten som är det enda som betyder. Och den betyder bara bara just evighet och intensitet.

 

Svart andlighet

Black metal vet att den är hypertunnelmusik. Musikerna som spelar vet det också; jag utgår från att många av dem är hypertunnelmänniskor. (Att unga hyperneuronauter ofta har en dragning mot extrema konstformer och högre intensitetsgrader i livet ingår i de flesta informationsmaterial till lärare och socialarbetare, även iakttaget av psykologin. Kort sagt, ADHD:are kickar sig på olika sätt genom vardagen.) Liksom tunneln både är transcendental (överskridande) och immanent (super-härochnu) är också black metal det. En mer materialistisk musikstil är också svår att tänka sig; den är designad för att täcka hela det hörda och kända registret, påverkar hela hörseln och hela kroppen. Finns det en genre som till sitt själva väsen är andlig så vill jag med bestämdhet hävda att det är black metal; även detta vet musiken och dess utövare om. Ofta, som hos Burzum eller Wolves In The Throne Room, formulerar sig andligheten som en naturromantisk  hednism, ibland med mystiska förtecken. Hos  andra, som Watain eller Gorgoroth, yttrar den sig som en teistisk eller ateistisk satanism. Individualism är ofta ett starkt inslag, främst inom den satansistiska grenen. Jag hade ganska länge svårt att fatta varför; en mer visuellt homogen massa än blackmetalhorden är svår att finna, scennärvaron saknar förgrundsgestalter, i ljudbilden är allting lika viktigt, texterna hörs inte och ofta kan ett band byta sångare utan att någonting förändras nämnvärt – själva sångstilen är liksom designad att vara utompersonlig, antimänsklig, avhumaniserad.

Reportageboken Blod Eld Död av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg från 2011 innehåller material av ett slag jag knappast tagit del av förut. I femton långa kapitel får vi ta del av material insamlat under en lång tid av personer som levt nära metalscenen sedan 80-talet. Tonen är således  respektfull och i total brist på sensationslystnad; nyckelfigurer inom scenen tillåts ge svar på och utveckla sig om kontroversiella händelser, handlingar och trosuppfattningar. Satanismen är ett tema många förhåller sig till, på det ena eller andra sättet; mest fascinerande är det att läsa hur de uttalade satanisterna talar om sin religion, för ingen värjer sog mot ordet ”religion” trots att satanismen sedan Anton Szandor LaVey i 60-talets början varit en uttalat ateistisk trosinriktning.

Modern satanism rör sig alltså inte om någon sorts ”djävulsdyrkan”; i Gudens ställe sätts istället jaget, den egna individen (då ett simpelt ersättande av Gud med Satan bara skulle vara att ersätta en överhet med en annan). Ritualen, helst av det extatiska slaget, är av vikt då den är ett materiellt medel att införliva individen med övertygelse och egen styrka; vilket medel som helst är tillåtet i ritual, men sådana som ger kickar och extra intensifierade kroppstillstånd – narkotika, sex, självskador, starka känslor av vilket slag som helst – är premierade. Satan eller andra demoniska figurer ur religionen kan vara lämpliga att använda sig av härtillsvid, då människan låter sig påverkas av deras deras symbolkraft vare sig det finns några demoner på riktigt eller ej. Här finns förstås den första parallellen till black metal; själva hypertunneln, här i form av extatisk intensitet och förhöjda kroppstillstånd.

Den svarta flamman

Men det finns mer. I Blod Eld Död talar Jon Nödtveidt, förut sångare i Dissection och sedemera rituellt självmördad, i flera intervjuer om satanismens kosmiska konnotationer, sådana som lämnas därhän i LaVeys väldigt amerikanska popsatanism. (LaVey var ärligt talat inte särskilt djupsinnig. Eller spirituell.) För Nödtveidt är kaos den ursprungliga kraften, som finns överallt och genomströmmar allt. Kosmos är således ett problem; kosmos är kaosets ordnande, ett instängande av den eviga kaotiska kraften som endast kan befrias genom förstörelse. Människans problem är att hon existerar just som organism, som människa, och således begränsas av den mänskliga hjärnans rent fysiska förutsättningar.  Bortom den kosmiska ordningen finns kaos; ritualens mening (och således musikens, då black metal är magisk rituell musik), är att tränga bortom det vardagliga och sätta oss i samröre med det som finns utanför den vanliga mänskliga sfären. Den mänskliga komponent som svarar och söker sig mot kaos, och som således är denna satanisms motsvarighet till själen, kallar Nödtveidt för den svarta flamman. Flamman är beviset på att vi blivit individer, att vi börjat skilja oss från kosmos, och flamman söker kroppens, mänsklighetens och alltets förstörelse.

Watain, förra årets osannolika grammisvinnare, uttrycker sig på ett liknande vis. Deras faiblesse för förruttnelse, djurdelar och blod är ett sätt på vilket de tar fram en ständigt pågående del av verkligheten från skuggan och sätter folk i dess mitt. Förruttnelsen och avförmänskligandet, av-organismandet, symboliserar och visar på passagen från livet till det okända. Och, just det: omslagsbilden till Lawless Darkness föreställer en hypertunnel.

Black metal är en hypertunnel.

Är således hypertunneln satanistisk? Eller typ, är den logiska konsekvensen av ADHD att man blir satanist? Är det barn som idag förses med diagnosen (vilket antyder den neurala kompositionen som är tunnelns substrat) dömda att växa upp att bli superkonforma individualister som skär sig i armarna, dricker grisblod och ändar sina egna liv?

Såklart den inte är! Bara för att black metal är en konkret och förandligad instantiering av hypertunneln behöver inte detta betyda någonting. Vad den specifika black metal-andligheten lägger till är nämligen, just, individualismen, och med den – själen. Den svarta flamman är den kristna drömmen om en odödlig själ som förenar sig med sin skapare efter fullgånget värv. Satanismen är kristendomen uppochned, och tron att  man lyckats avsätta Gud genom att säga att man själv är sin egen gud och byta själen mot flamman är blott en fortsättning på den kristna logik black metal-satanismen säger sig förakta. Musiken skall vara en extatisk, destruktiv kraft, operationell i avorganiserandet av kosmos. Tunneln skall leda mot ett ursprungligt kaos och när man kommer ur den på andra sidan är man någon annanstans, i en himmelsk dimension.

Tunneln leder mot kaos; jag har skrivit det en massa gånger här på bloggen. Men själen tror jag inte på. Ingenting i tunnlandet säger att den finns; vad tunneln säger är att den den inte finns. Tunneln tar ut en ur individen, låter en tillfälligtvis närma sig det kaos som finns – inte bortom denna världen, utan i den, hela tiden. Kaos är inte något bortom kosmos – det finns här, alltid, men våra sinnen är konstruerade och tränade för att bortse från det (men i små portioner kan man närma sig det, och hypertunnlare kan det förmodligen lättare en neurotyper). Extatiska tillstånd är inte transcendentala och utomkroppsliga utan immanenta och hyperkroppsliga. Och de är tillfälliga. Tunneln har ingen bortre öppning genom vilken man kan träda till en annan välrd, utan är ständigt kvar i den här. Medvetandet och allt som kan (miss)tas för själen är inte heller något som begränsas av den mänskliga hjärnan – hjärnan är förutsättningen för att våra kroppar skall tro att de är medvetna. Var inte oroliga, kära föräldrar till ADHD-barn (alltså även mina egna föräldrar); hypertunneln går att använda till en massa konstruktiva och bra saker, den leder inte nödvändigtvis åt helvete. Jag tycker till exempel att den har givit mig en massa bra saker. Jag är älskad, bara det.

Jag tänker dock förtsätta äta black metal resten av livet.

Två disputationer

Hej små vänner,

idag var jag på två disputationer. För er som inte vet så är en disputation den akt då flera års arbete resulterar i en doktor. Det är alltså antagandet av en vetenskaplig text – avhandlingen – såsom liksom äkta vetenskap, och av den som skrivit den som en riktig forskare. Då man doktorerar blir man, i vetenskapssamhällets ögon, vuxen.

För många blir arbetet med avhandlingen det mest omfattande man gör som forskare. För det mesta sträcker det sig över flera år, minst fyra, men det kan röra sig om betydligt mer också. Detta medför att det material som analysen baseras på, kan vara flera år gammalt. Ibland är det en styrka, ibland en svaghet – då man skriver om ett fält i snabb omvandling så lutar det nog mot det senare, även om ett dokument över en lyss förfluten historia absolut kan ha ett värde. Det två avhandlingar jag idag sett eleveras till vetenskaplig status får nog båda betraktas som en del av bakgrunden till dagens situation i svensk skola, då fältarbetena verkade ligga mellan fem och femton år bakåt i tiden.

Så här ser det ut när man disputerar:

Det man kan läsa på opponentens sista slide är hennes oändligt dystra slutkommentar till de resultat som responedenten (avhandlingsförfattaren) Camilla Blomqvist kommit fram till. Avhandlingens ämne rörde alltså samarbeten mellan BUP, skola, familj och soc. Hennes avhandling vid institutionen för socialt arbete bär titeln SAMARBETE MED FÖRHINDER. OM SAMARBETE MELLAN BARNPSYKIATRI, SOCIALTJÄNST, SKOLA OCH FAMILJ, och det visar sig minsann att en och annan BUP-psykolog gått på kurs och fått lära sig att samarbeten mellan olika sociala myndigheter och privata parter är en bra idé då det gäller att rädda barn som det verkar vara på väg åt helvete för precis. ”Samarbete” är ett högt värderat ord, men vad det skall fyllas av verkar det inte råda nåt vidare konsensus runt. Processerna tar oändligt lång tid, omfattar många möten med olika parter inbjudna där barnen ibland får äran att delta och ibland får sitta i ett väntrum med en jävla serietidning medans de viktiga stora dricker kaffe och bedömer föräldrars lämplighet (med mera) i själva mötesrummet. Det kan gå månader mellan mötena. Deras utkomst kan vara boendeplaceringar eller beslut av olika slag, jag hade fortfarande efter två timmars disputation vare sig någon uppfattning om deras innehåll (verkar diffust) eller vad de tänks skulla resultera i (förutom snygga poster i socialarbetares och socionomers CV:n). Även om jag är säker på alla samarbetsdeltagandes goda intentioner så kändes hela upplägget som välfärdssamhället då det är som sämst.

Två timmar, som sagt. Tro för den delen inte att jag somnade efter halva. Tog inte ens någon rökpaus, för det blev bra med adrenalinpåslag ändå. Ett material av hundratals möten och olika fall kokades i avhandlingen ned till tre individuella personers historia, från det första samtalet till det sista mötet. Tre pojkar, 10, 15 och 16 år (tror jag? Kollar sen.) Självmordsförsök, koncentrationssvårigheter, aggressivitet, raseriutbrott och allmänt trassel i bakgrunden. Föräldrar som engagerade sig, men det var för sent. Då det kommit ända hit verkar det redan vara det. Jag grät som en tvååring där på min bänk i auditoriet; tre pojkar med problem som var som grövre varianter av mina egna upplevelser. Varenda gång jag hör om sådana här livsöden är det som om det betingar något hos mig och jag ser mig själv där, i en verklighet som lyckligtvis aldrig blev för mig, men som olyckligtvis blev det för någon annan.

En slutkommentar från en medlem i betygskommittén (den fristående grupp ämnesexperter som fäller avgörandet om huruvida avhandlingen skall godkännas eller ej) var att det var lite synd att materialet var så pass gammalt; det neuropsykiatriska genombrottet har kommit efter den period då det samlades in. (Dito diagnoser förekom, daturligtvis, dock ändå i avhandlingen.)  Och verkligen, jag kunde inte hålla med mer; vad har hänt med denna kultur av samarbeten, förvisso rätt rutten men ändå en ansats till helhetssyn, sedan skolorna börjat använda snabbdiagnosticerande av problembarn som väg till ekonomiska resurser från stat och kommun? Avhändar man sig allt till diagnosställare idag? Har man vett att gå in tidigare?

Mitt intryck är att man har ryckt in då allt är för sent, då en människa redan hamnat utanför har man samlat ihop en större grupp experter och dragit igång en stor jävla apparat med syfte att skjuta hen ännu längre utanför. Oändligt sorgligt.

[Denna text är som ni förstår ingen objektiv redogörelse utan mina egna intryck och känslor. Den som är intresserad laddar förstås ned avhandlingen härifrån, https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/29248, och låter den tala för sig själv.]

Den andra avhandlingen var på ett ännu äldre material, innehöll en högre halt av kostymbeklädda män och såg ut så här:

Följaktligen var halten asymmetriskt klädda kulturtanter med asiatiskt skurna tunikor också lägre, vilket är dåligt eftersom kulturtanter är den överlägset bäst klädda kategorin svenskar (och högtidsbeklädda män bland de mindre framstående). Det var okej ändå, för seminariet var hyfsat intressant för mig ur social synvinkel. Om tidssnittet för det förra seminariet befann sig lades innan det neuropsykiatriska genombrottet så var en av de där två grupperna mer än välrepresenterad här, även om avhandlingen handlade om DAMP-diagnosen som nu inte varit speciellt på tapeten de senaste tio åren. Referenserna till Eva Kärfve och författarna till artiklarna i boken Diagnosens makt duggade tätt, på bänkraden framför satt bokens redaktör.

Det rörde sig om Bo-Lennart Ekström som försvarade sin avhandling KONTROVERSEN OM DAMP. EN KONTROVERSSTUDIE AV VETENSKAPLIGT GRÄNSARBETE OCH ÖVERSÄTTNING MELLAN OLIKA KUNSKAPSPARADIGM. Materialet var en mängd tidningsartiklar från Läkartidningen och Dagens Medicin, och ämnade visa hur den så kallade DAMP-kontroversen slutat med att neuropsykiatrin fått ett idag nästan allenrådande tolkningsföreträde då det gäller behandling av problematiska barn. Resultatet var tydligt; medicinen vann, barn som tidigare setts som egensinniga fick diagnosen DAMP (vilken ju idag heter DCD eller ADHD) och den mjukare, mer socialt orienterade pedagogiken har fått stryka på foten.

Vad som slog mig som besynnerligt var att jag inte fattade vilken den nämnda kontroversen var. Teorikapitlet presenterade saken som att en kontrovers bör ha två kontrahenter mellan vilka det råder inkommensurabilitet, alltså omöjlighet att översätta ett gemensamt kunskapsobjekt mellan två olika vetenskapliga skolor, och meningskampen mellan dessa två kontrahenter. Mitt intryck var snarare att det rörde sig om ett maktövertagande från medicinen, ett gerillakrig som trappats upp för att sluta med ett diskursivt maktövertagande. Syftet i avhandlingen följs av tre delfrågeställningar:

– Hur uttrycker medicinska företrädare sina kunskapsanspråk i kontroversen?

– Hur använder medicinska företrädare grundskolan som en arena för strävan efter formuleringsrätt och jurisdiktion?

– Hur definierar medicinska företrädare pedagogisk kunskap i förhållande till det kunskapsparadigm som beskriver neuropsykiatriska diagnoser?

Hur jag än räknar kan jag här bara finna en kontrahent. Det är uppenbarligen medicinen som är vad som studeras i avhandlingen, inte en kontrovers mellan två parter. Snarast kändes det under seminariet som att höra om en annekteringsoperation, som medelst diverse manövrar lyckas lägga ett under sig och vinna dominans över ett främmande territorium. Frånvaron av synlig motpart till medicinen påtalades av opponent och medlemmar ur betygskommitté, och Ekström gjorde allt ett rätt fint jobb i att hålla anfäktarna på armslängds avstånd och ryggen rak. (Att disputera är sjukt tufft, jag vet ju för att jag har gjort det själv.) Dock framstod det för mig som om hans egna utgångspunkter faktiskt varit ganska blinda för honom själv; han hade det inte helt lätt med att förklara hur den förmodat tidigare dominerande, tydligen mer pedagogiskt orienterade modell som numera undanträngts av medicinen faktiskt såg ut.

Under samtalet mellan Ekström och (den skojige, utomordentligt samvetsgranne och rätt hårdhudade) opponenten Staffan Selander berördes många ämnen, och på konstruktiva sätt. En given tid, med speciella kunskapsmässiga och teknologiska villkor, handikappar individer på olika vis – något som innebär att vara handikappad under en viss tid och plats behöver inte innebära samma sak i en annan. Ett beteende hos en elev som av en pedagog betraktas som lite egenartat kan betraktas som helt sinnessjukt av en annan – det är i vår tid som uppmärksamhet och hyperaktivitet blir handikapp, ”förr” kanske man lyckades skjutsa igenom de där eleverna ändå. som sagt, många spännande ämnen. Men en grupp berördes aldrig, som rimligtvis borde ha visst inflytande i den process där medicinska förklaringsmodeller vinner insteg över en där även lätt bristfälliga skjutsas igenom. Gissa vilken grupp? Rätt svar: en som inte finns, och förmodligen just bara för att den inte finns. Ändå finns ju vi människor som skulle kunna utgöra den.

Jag talar om oss, vi som är tvungna att resa oss efter en timme av disputationsseminarietid, traska rakt igenom salen till dess enda dörr för att ge oss ut och inhalera en kvadratmeter centralstimulerande gas och dryck för att kicka oss över det kontinuerligen annalkande sömntåget då samtalet började kännas trögt. Vi som visste oss utanför och avvikande hela skoltiden, men fick nöja oss med att tänka att det berodde på vår lathet att vi inte fixade en hel dags hoppande mellan olika, till synes godtyckligt uppdelade ämnesdomäner där man skulle lära sig lösryckta siffror och årtal utantill, till obestämd nytta. Vi som underkastades/underkastade oss en skola utformad av och för en typ av cerebral kompetensfördelning som helt enkelt inte var vår. En orsak till att det neuropsykiatriska paradigmet faktiskt vunnit insteg är, vill jag absolut hävda, att det faktiskt erbjuder förklaring, förlåtelse och ontologisk legitimering för annorlunda hjärnor. Vi finns nämligen på riktigt.

Efter dagens två disputationer är alltså det kvarhängande intrycket att det en gång fanns ett folkhem, ett välfärdssamälle, som fostrade en kår psykologer, pedagoger och socialarbetare vilka trodde starkt på människans förmåga och rätt till självförverkligande. Tyvärr trodde de också att alla människor var ungefär likadana. Av oss som faktiskt avvek är det inte så speciellt många det gått så bra för. Även om många av oss kanske fick slutbetyg från högstadiet så var det fritt fram för livet att föra oss rätt åt helvete efter avslutad skolgång, med mindervärdskomplex och självmedicinering och fan vet vad. Neurovetenskaperna erbjuder oss något; en identitet, en förklaring och – faktiskt – en i många fall fungerande behandling. Välfärdssamhället var snällt och tolerant och lät oss glida igenom skolan för att först efteråt låta det gå åt helsike om det så låg oss för, det nya Björklundska tvåtredjedelselitsamhället vill istället tvinga in oss i en otroligt likriktande och fragmentiserad tävlingsskola där vi ständigt behöver tvinga bort all tänkbar kreativitet – men i och med den centralstimulerande medicinen har vi åtminstone ett medel att, våldsledes, tvinga in våra fungeranden i något som åtminstone funkar någorlunda i de givna villkoren. Det kunde faktiskt inte sossarnas välfärdssamhälle erbjuda.

Likriktningssamhälle som likriktningssamhälle? Knappast. Det finns så stora kvalitativa skillnader mellan dagens skola/samhälle  och det i vilket jag växte upp att jag knappt kan fatta det. Jag föredrar inget av dem, men det vi har idag kan åtminstone erbjuda även avvikaren en identitet utöver ”värsting” eller ”problembarn”. Fast vi måste förstås jobba vidare med den.

Och så de goda nyheterna: jag hittade under en tråkig stund på ordet neurolution. Leve neurolutionen!

Två kurser, två fartyg I

fortsättning på min läsning av två fackböcker om ADHD.

Oh you medics, you sure have a lot to learn. Det är som att se en maskin försöka begripa vad en insekt är.

Jag är ju vänligt inställd till de här böckerna som ni har skrivit, ni biologister och sociologister och farmaceuter och socionomer och vad ni är, men att de skall användas att utbilda fler av er känns helt enkelt inte bra. Ni gör så gott ni kan; hade ni varit med på Enterprise så skulle ni ha filat ned Spocks öron och försökt tvinga honom att uttrycka sig mindre logiskt, hade ni jobbat på S.H.I.E.L.D. då Avengers sattes samman så skulle ni satt Hulken i samtalsterapi. Gud vet vad ni kunnat ställa till med om ni jobbade på the X-Mansion för professor Charles Xavier. Även om ni har rätt allihop, något ni i båda läger förnekar är möjligt, så går ni in från ett jättekonstigt håll. Låt mig ge ett exempel.

Den amerikanske forskaren Russell Barkley menar i sin bok ”ADHD and the nature of self-control” att den bristande förmågan att hindra impulsen till omedelbar handling är kärnan i ADHD-problematiken. Barnet har inte tid att jämföra vad som just inträffat med tidigare händelser och hinner inte reflektera över olika handlingsmöjligheter, utan handlar i stunden, impulsivt. Han eller hon lär sig bara långsamt av sina erfarenheter, har inget inre resonerande om vad som är lämpligt eller gynnsamt, och har därmed också svårt att inordna sig i en grupp eller att acceptera samhällets normer.

(Beckman 2007:25)

Det är förstås korrekt. Men varför beskriver ni det baklänges? Det ni talar om heter faktiskt aioskopi, vilket syftar på en sinnesförmåga att orientera sig i ett nu som är kaotiskt. Det är kaosorientering; greppandet av det komplexa nu som är ögonblickets/evighetens egentliga temporala status, förmågan att koppla bort den kronologiska missuppfattningen. Kort sagt, att använda bara det som finns och inte låta några förutfattade föreställningar om sakernas tillstånd störa en total nu-orientering. Det är kärnan, men inte primärt i en ”problembild” utan i en uppsättning funktioner som centreras runt hypertunneln; den kairologiskt orienterade funktionsuppsättningen (till skillnad från den neurotypiska kronologiskt orienterade funktionsuppsättningen.) Jag borde veta, för det är jag som hittat på ordet.

Om ni vill kan jag komma och hjälpa er en dag, ni har hjälpt mig och skrivit de här mycket användbara böckerna om ADHD och DAMP som berättar en massa saker för mig som jag behöver veta. Men det blir faktiskt onödigt mycket problem för mig när ni bara vill se brister och jag som läsare således måste vända på allt jag läser och skriva om det med de riktiga orden för att kunna ha någon användning av det ni skriver. Jag vill så gärna hjälpa er att förstå något av det ni har så svårt med. En dag kommer jag redan att ha besökt er, ni vaknar och har ett minne som från en dröm om en dröm, går ut i köket för att sätta på kaffet som vanligt men upptäcker att kaffet redan är färdigt. Har du redan varit uppe en gång, satt på kaffet, sedan gått och lagt dig och somnat och glömt alltihop? Satte du kanske på kaffet i sömnen? Du kommer att fundera på saken hela dagen: om det är så att du har en kropp som handlar automatiskt medan du själv egentligen gör något annat, eller om det är din hjärna som ger befallningar till kroppsmaskinen om allt det som behöver göras men glömmer bort allt det som den inte har användning för att lagra i minnesbanken. Du kommer att gå genom hela dagen med förnimmelsen av att ha blivit kysst på pannan av ett litet barn, det måste ha hänt just när du tittade bort eller när du råkade flacka i tanken för ett ögonblick. Du kommer att tänka: kan man ta något med sig från en dröm?