Ni vet väl att ni skall gå och se dansteaterföreställningen And Then… på Kulturhuset/Stadsteatern i Stockholm, som ha premiär den 16 Oktober? Inte bara för att det är grymt med dansteatermediet rent allmänt, utan för att föreställningen presenteras med bl.a. följande ord på Kulturhusets hemsida:
Föreställningen är inspirerad av forskningen kring neurodiversitet som utgår från alltings lika värde; det animerade rummet, platsens ande, ljud som rörelse och kroppar som en kör. Att vara i en värld där vi sorterar ut det enstaka där allt är lika. Hur är det att vara i den världen?
Vad jag vet är det den första dansteater i Sverige, åtminstone på en nationalscen, som explicit hänvisar till neurodiversitetsidéer.
Det finns en annan sak som är kul med det hela. I december 2013 höll jag ett föredrag på festivalen Dans<3Stockholm. Föredraget hette Embracing cognitive difference. Det hölls på August Strindbergs intima teater för en publik mestadels bestående av svenska och internationella koreografer. Spektaklet utgjordes av Hypertunnelnteori tweakad mot dansområdet. Det blev väldigt bra. Publiken fick höra och se Fever Ray och Frauke som exempel på autistiska sätt att förhålla sig till kroppslighet, ljud och ljus, rumslighet och materialitet, musik, dans, marknadsföring, intervjuteknik och lite till. Faktum är att just dans är ett rätt lyckat område för att tänka på och med ickenormativ kognition – kolla t.ex. in boken Always More Than One av koreografen/filosofen Erin Manning om du är intresserad av saken.
Jag vet ju förstås inte om den enastående Claire Parsons eller någon annan från hennes kompani Claire Parsons Co var närvarande på Augist Strindbergs intima teater. Men det är i alla fall en för mig fin tanke att gona sig med här i stugvärmen, detta att jag kanske, kanske kan ha haft ett finger med i att få upp neurodiversitet och alternativ kognition som konstnärligt angreppssätt på de stora scenerna!
Hypertunneln 