Hypertunneln @ Park Lane, Göteborg

Tack till heders-Jonas Lindgren som lånat ut bilden från sitt Instagramflöde.

Eftersom den här bloggen nu ändå mer och mer verkar få karaktären av ett CV så är det väl lika bra att tuta och köra. Tuta i den egna trumpeten och köra på i egomobilen.

Nåväl, om ni trodde att Hypertunneln är för fin för att framföra budskapet på en av stadens mest anrika och prominenta bratklubbars scen så trodde ni självfallet fel. Vad jag vet är detta den enda filmen som finns av något av mina framträdanden. Om vilt fladdrande DAMP-bränslat turbopladder i sex minuter är just din hambo är alltså filmen nedan det enda stället där du egentligen kan få ditt lystmäte, åtminstone om du vill att själva hyperskallen som sköter pratet skall ha en riktigt välsittande skjorta.

Pecha Kucha-formatet, för övrigt, är enkelt: 20 bilder går i 20 sekunder var. ingen text, inga handouts, bara prat till. Min Pecha Kucha hette på arrangörens begäran ”ADHD och kreativitet”. Tack till kreatörsnätverket ADAoch Pecha Kucha Night Göteborg.

Annorlundaskapets benämning

Den här posten handlar om huruvida man är ADHD eller om man har ADHD. Många vill mena det senare, men jag kommer att förklara varför jag själv föredrar det tidigare, och jag kommer att anföra både politiska och personliga skäl – inte blott som retorisk gest utan för att det politiska och det personliga så intimt hör samman, är olika domäner av vår gemensamma värld.

En ofta återkommande trop då man talar om ADHD är att det inte är något man är, det är i stället något man har. Förutom att det är ett uttryck som förekommer i informationsmaterial till föräldrar, diagnosbärare och personal används det även av många hyperskallar deras berättelse om sig själva. Under onsdagen, då många berättade om sitt liv med ADHD på bloggar o Twitter i samband med den officiella ADHD-dagen, såg jag uttrycket på flera håll. Då jag i höstas arrangerade en paneldebatt om neurodiversitet använde en av landets absoluta forskarveteraner på neuropsykområdet ett uttryck med samma andemening; ”Vissa av mina kollegor säger ’autister’ om alla med autismdiagnos, men jag brukar alltid påpeka att det rör sig om en person med autism”. Poängen är förstås att visa att även den med en funktionsskillnad primärt är en människa, att det inte går att säga hur t.ex. en person med Asperger är bara för att man läst en tidningsartikel eller kanske känner någon annan med diagnosen. Och visst, själva diagnoskriterierna gör ju endast anspråk på att säga något om hur diagnosbäraren funkar. De lämnar (lyckligtvis) därhän ens drömmar, passioner, känslor, förmågor, preferenser. En aspergare behöver inte ha någonting alls gemensamt med en annan med samma diagnos; låt därför bli att bedöma en person utifrån dess diagnos. Gott så. Jag sympatiserar med intentionen.

Ändå tar det emot för mig att säga att jag har ADHD, att jag är som alla andra men med den lilla skillnaden att jag är sämre på några saker. Det där blir för mig en utsaga som implicit bygger på antagandet att alla människor liksom skall vara likadana av naturen, och att de som inte är lika normen har ett medfött handikapp jämförbart med en missbildning eller en störning. Hela det västerländska samhället är uppbyggt kring denna ide om mänsklig likhet, om majoritetens rätt att vilja anpassa minoriteten. Diagnosticeringsverktygen DSM och ICD exemplifierar hur kulturbundna normalitetsuppfattningar endast innesluter de som fungerar som majoriteten och dömer alla andra som handikappade. Även vårt svenska folkhem är modulerat på det omedvetna antagandet att majoritetens funktionssätt är det enda naturliga. Lagstadganden om skolsystem och arbetsvillkor är två tydliga exempel.

Jag tror ju uppriktigt inte att det är så att alla är menade att vara lika. Människoartens styrka är, vad jag tror, det motsatta – att det finns ett så stort spann inom det mänskliga genomets potential. Vi är olika från början, men i ett samhälle anpassat för majoritetens behov framstår den avvikande som onaturlig och måste förses med någon typ av förklaring. Genom att en diagnos sätts har man gjort om annorlundaskapet till en sjukdom. Därmed har man inte bara förklarat varför avvikare avviker, utan även givit legitimitet till det samhälle som är ordnat för majoritetens behov: diagnosen berättar att samhället är naturen. Den berättar detta bara genom att vara just en diagnos.

Vi glömmer då så lätt att människoarten har blivit vad den är i tusentals generationers samspel med den naturliga ekologin och de begränsningar denna uppställt, medan den samhällsordning vi ser idag bara har några generationer på nacken. Vi kan inte låta samhällsnormen berätta vad som är friskt och sjukt, vad som är naturens avsikt och vad som är förfelat. Istället måste vi anpassa samhället efter mänskligheten, ta artens stora interna skillnader i beaktande och bygga in samhälleligt utrymme för denna skillnad då vi – sakta men säkert – bygger om den stora myrstack vi bebor. Det är i min uppfattning detta som är demokrati, detta förvanskade men i grunden så vackra ord: genom att se till alla de behov som avviker från normen förändrar man själva normen att kunna omfatta så mycket skillnad som möjligt. Därmed säkrar man också samhällets egna kraft och potential.

Varför är det då så viktigt för mig att ADHD är en speciell ”typ” av människa, skild från den Normala – att ADHD är en helhetlig kognitiv profil (som man är), inte en punktinsatt begåvningssvaghet (som man har)? Jag har ju ändå på flera ställen på denna blogg hävdat att den mänskliga kognitiva potentialen är ett obegränsat kontinuum där alla människor kan placeras in. Ett svar är: för att det tvingar till en annan typ av reflektion av vad samhället skall vara för människan. Låt mig förklara.

Är ADHD något man har, en punktuell svaghet på ett visst område relaterat till energiutflöde, så är det en funktionsnedsättning som kan rättas till med lite medicin (som ser till att du är lagom vaken, under rätt del av dygnet) och kognitiv beteendeterapi (som i ett lite längre lopp skall träna om din hjärna att tänka utifrån en handlings konsekvenser istället för att improvisera). Det är i detta perspektiv individen som skall ändras för att passa samhället.

Om ADHD istället är något man är, en medfödd kognitiv begåvningsprofil där de svaga förmågorna hänger samman med de starka, så framstår det som ett övergepp att ADHD-personen måste förses med kemisk korrigering och tvingas träna om son frontallob till att fungera som normens. Det blir då synligt att det är samhället som måste ändras för att ge utrymme även åt dessa individer.

Ändrar på samhället gör man förstås inte i en handvändning. Med mitt eget föreningsengagemang, mina föreläsningar, mitt skrivande och bara genom att bejaka den jag FAKTISKT är, tänker jag att jag drar mitt strå i det stora och nödvändiga ombyggandet av stacken. Så länge det finns strukturer som ser till att jag måste funka normalt för att kunna hantera jobb, familj och relationer så äter jag snällt min medicin och gör min KBT. Men jag tänker inte glömma av det faktum att jag har starka begåvningar på vissa håll, som mitt liv lyckligtvis givit mig möjlighet att bejaka och utveckla, och att dessa blott är andra uttryck av samma hjärna som har svagheter i andra områden. Det bra och det dåliga hänger ihop. De är olika utkomster av samma underliggande neurologiska maskineri. Det är något jag är. Det är min kognitiva apparat som kontinuerligt under mitt liv format min upplevelse av världen. Den utgör grunden för allt det som i varje tänkbar mening kan kallas för Jag. Således tycker jag att det finns ganska starka incitament att tillväga ADHD en ganska stor tyngd vad dess existentiella implikationer beträffar.

Och kanske, i en avlägsen framtid, är det helt onödigt att benämna denna typ av avvikande. Så länge samhällets struktur utesluter ett hälsosamt fungerande för människor av min typ föredrar jag dock att påminna mig själv och världen om saken: jag är annorlunda. Ni är normala. Er normalitet tvingar mig att göra våld på min natur. Ta ansvar för att ni är normala genom att stå för att ni är det! Och ta även detta ansvar genom att arbeta med att förändra normaliteten, så att även de som idag ännu inte är normala även de kan omfamnas i en framtid. Samhället, liksom vi själva, blir starkare av mångfald.

 

 

Artikelrecension: The ESSENCE in child psychiatry av Christopher Gillberg

Christopher Gillberg är lätt svensk barnpsykiatris grand old man. Under 80-talet lanserade han tillsammans med kollegor diagnosen DAMP, sedan dess har han varit drivande i lanserandet av MBD, Asperger syndrom, ADHD och flera andra neuropsykiatriska diagnoser. Hans publiceringslista är lång, och denna artikel är en nyckeltext för arbetet på Gillbergcentrum för neuropsykiatri och utvecklingsneurologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

Sedan det tidiga 80-talet har Gillberg påpekat det problematiska med begreppet ”komorbiditet”, som dyker upp allt som oftast då det gäller NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ett begrepp som en gång även det lanserats av Gillberg). Begreppet används på olika vis av olika praktiker, men dess mest bokstavliga mening är förekomsten av flera orelaterade diagnoser hos samma patient. Hos barn med NPF är den särdeles hög; Gillberg påpekar att den är mer regel än undantag, och att barn som diagnosticerats med t.ex. ASD löper mycket högre risk att senare i livet också diagnosticeras med ADHD, Tourettés disorder eller någon annan diagnos under NPF-paraplyet. Dessutom förändras ofta diagnoserna under livsspannet; exempelvis kan en individ som givits diagnosen ADD vid 5 år vara utan ADD-symptom som 10-åring, men i stället fylla kriterierna för diagnosen Aspergers syndrom. De neuropsykiatriska diagnoserna har en speciell porositet, de skiftar och blandas hos individer på ett vis som antyder att den allt mer differentierade diagnosbilder psykiatrin arbetar fram faktiskt inte nödvändigtvis är det bästa sättet att begripa kognitiva avvikelser. Kanske finns det ett underliggande problemområde som, i olika skeden av livet, ger olika yttringar?

En lång karriär har fått Gillberg att tvivla på komorbiditetsbegreppets validitet; snarare än att samma olycksaliga individer drabbas av en mängd orelaterade funktionsnedsättningar kanske de olika symptombilder som hos individer uppträder vid olika livsskeden borde ses som relaterade; att symptom inom en NPF-diagnos borde ses som en antydan om att en vidare kognitiv undersökning behöver göras. Många diagnoser verkar höra samman med varandra, och borde kanske samlas med ett gemensamt begrepp då de verkar tillhöra en gemensam domän. Det är denna domän Gillberg namnger ESSENCE. Akronymen står för Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations, alltså ungefär Tidiga symptomatiska syndrom som framkallar utvecklingsneurologiska undersökningar. Genom referenser till litteratur beläggs i artikeln den vanliga samexistensen mellan olika NPF-diagnoser i samma personers liv och deras respektive utveckling under livsspannet.

Slutsatsen är att en mer holistiskt orienterad undersökning torde vidtas då ett barn uppvisar symptom var som helst inom ESSENCE-området, en slutsats som går stick i stäv med psykiatrins allmänna utveckling mot allt smalare, mer differentierade diagnoser. Gillberg menar att det borde inrättas ESSENCE-centrum, alltså holistiskt orienterade barnpsykiatriska centrum, i stället för de allt vanligare centrum som specialiserar sig på smala diagnoser som ADHD, DCD eller ASD. Vid sådana centrum skulle många olika, i sig specialiserade, kliniska yrkespersoner finnas tillgängliga för att kunna utföra undersökningar med djup och bredd – något som kunde ge en helhetlig bild av en individs kognitiva komposition, till skillnad från det kriterielistavprickande som är praxis i dagens diagnosticeringsförfarande. En individuell bild snarare än en jämförelse med en kriterielista, således.

Personligen reagerar jag på artikeln med både viss förtjusning och viss förfäran. Förtjusning för det holistiska greppet att vilja koppla samman olika funktionsavvikelser snarare än att se dem som individuella, samexisterande symptom. Den skarpa markeringen mot komorbiditetsbegreppet känner jag stark sympati för, liksom förstås det engagemang som kommer till uttryck för barn som idag bollas fram och tillbaka mellan olika expertinstanser. Förfäran känner jag inför den sjukdomsorienterade vokabulär genom vilket ESSENE-begreppet framskrivs. Beakta följande rad: ”The overlap of problems encountered in the field of ESSENCE indicates that we are not dealing with discrete disorders or syndromes, but with brain dysfunctions/neurodevelopmental problems that reflect circuitry breakdowns, network dysfunctions and decreased/aberrant/increased connectivity […]”. Min reaktion blir förstås: varför skulle denna mer grundläggande annorlundahet behöva betraktas som patologisk? Dysfunktionell, förvisso, men dysfunktionalitet i sig sitter inte fast i hjärnan utan är en effekt av samspelet mellan en miljö (samhället, skolan…) och de funktioner denna miljö ställer krav på, och ett kognitivt system som kan eller inte kan bemöta dessa krav. Ingenstans i denna artikel finns det belägg för att avvikandet skulle behöva betraktas som störningar, felfungeranden eller sammanbrott. (Detta gäller för övrigt all psykiatrisk litteratur jag läst, inte bara denna enskilda artikel: sjukdomsperspektivet finns endast i språket, inte i forskningsdatan eller ens i analysen av densamma.)

Dock tror jag ju att artikeln betecknar en väg som kan vara gynnsam även i den kamp för annorlundaskapets legitimitet och fördelar som förs av neurodiversitetsrörelsen. Psykiatrin värjer sig mot nyanseringar av den alltmer särskiljande tendens som kännetecknar den nyutkomna DSM-V. Kraftfulla röster som Gillbergs kan bli goda bundsförvanter i arbetet med att påvisa naturgivenheten och nödvändigheten av det mänskliga spektrat av kognitiv variation.

 

Cristopher Gillberg, 2010, The ESSENCE in child psychiatry: Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations. Research in Developmental Disabilities Volume 31, Issue 6, November–December 2010, Ss 1543–1551

Länk, PubMed: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20634041

Prismat vid jagtunnelns ände

Jag uppdaterar inte den här bloggen särdeles ofta i år. Det beror inte på att jag tänker och tycker för lite för att det skall bli nåt skrivet; snarare dyker det nu upp så många nya tankar i mig att jag inte hinner skriva ned dem på ett begripligt sätt, i form av en sån där pedagogisk lista med av varandra följande punkter. Och tycker gör jag också, som här i den förra posten, och om allt möjligt dessutom, men mitt tyckande grundar sig liksom i tänkandet och mina grundantaganden gäller ju fortfarande – det är ingen poäng med att skriva tyck-bloggposter om ditten och datten om det inte är något som i sig aktivt tar själva tänkandet framåt. Det är inte för att utveckla ett särdeles avancerat tyckande jag skriver den här bloggen utan för att lära mig något om hur jag själv och världen fungerar.

Just nu undersöker jag kopplingar mellan de neurologiska normavvikelserna. Då finns det mycket material, och för mig oanvändbart. All medicinsk forskning och så. (Well, ni vet, det där jag sagt om att medicinsk forskning förvisso vet mer om världen och människan än de flesta andra discipliner, men att den är så normorienterad och tolkar allt avvikande som sjukdomar, samt att den uteslutande ägnar sig åt symptom, dvs. ytfenomen. Medicinen är besynnerligt ointresserad av vad autism egentligen är och ser den bara som en uppsättning avvikelser.) Det finns även en liten, liten andel text och konst som är väldigt bra, som faktiskt leder inåt mot en förståelse av vad autism ”är”, vilken värld som skapas i den autistiska kognitionen (till skillnad från den värld som skapas av den neurotypiska kognitionen). Det jag siktar mot är en form av autistisk analys av världen; en förståelse av världen som inte baserar sig på den neurotypiska kognitionens vanemässiga representerande av densamma, utan som söker, finner och skapar andra mönster och regelbundenheter i verkligheten.

Jag började för något år sedan fråga mig var ADHD finns utanför själva ADHD-personens kognition; ”Så, what next? Jag tänker, lite löst: musikalisk ADHD. Formen ”musik” nästan ber om det. Matlagnings-ADHD kanske, geologisk ADHD, mineral-ADHD. Kosmisk ADHD. Astrologisk ADHD, blir lite matt av upphetsning bara jag tänker på saken. ADHD-magi, det spontana tunnelbildandet från normspektrats yttersta variabel, läcker tillbaka in i cykeln, introducerar tidigare oexistenta komponenter i dess bana och ändrar dess kretsande. Kosmos obönhörliga tendens att generera det okända och införliva det med sina egna funktioner; ADHD, fraktalmagin.” Just det sökande har nu gått vidare mot ett sökande in mot autismen, där jag finner många beröringspunkter med hur jag själv uppfattar och lever världen. Borde den ärftliga ADHD-diagnosen finnas med under autismspektrumgruppen, såsom numera Aspergers gör? Jag tycker, utifrån egna erfarenheter, att den nog borde göra det.

I väntan på att jag kommer med något lysande borde du läsa Alan Griswolds essä The World as Wittgenstein Found It. The Tractatus Logico-Philosophicus as a Model of Autistic Cognition. Den finns här, på den fantastiska sidan Autistic Symphony. Där finns även hela den bok I vilken den ingår, med samma namn som sidan.  Den ger en fingervisning mot vad autistisk kognition är, och vad autistiskt tänkande, autistisk konst eller autistisk analys skulle kunna vara.

Neurosociologi, neuropolitik

Det där med ”biomedicinskt” kontra ”sociologistiskt” perspektiv på sjukdomsstatusen hos de neuropsykiatriska diagnoserna (NPF) är en debatt som fortsätter med att inte kunna föras. I dagarna är det en dialog i socialistiska tidningen Internationalen, där skribenten Lars Lundström ansluter sig till en variant av det senare.

Under rubriken Pillerlinjen – för arbetarklassens barn?, den 21 januari 2013, påpekar han att det är anmärkningsvärt att det främst är barn i de lägre inkomstgrupperna som tilldelas diagnosen ADHD. Han tar sig sedan  den inte alldeles självklara friheten att koppla detta till tidigare erors rasbiologi och de ansatser som under tidigare århundraden gjorts för att medelst den då nya vetenskapen eugenik bevisa att vissa raser är av naturen underlägsna andra och att det förhåller sig likadant med samhällsklasser – att arbetarklassens underlägsenhet alltså beror på en undermålig arvsmassa. Att ADHD är en diagnos som tillskrivs ärftlighet samt tilldelas fattiga verkar enligt Lundström betyda att de som hävdar att ADHD är en legitim diagnos därmed indirekt hävdar att arbetarklassen är genetiskt underlägsen.

Den 1 februari kom ett genmäle från David Munck, som – utan att explicit adressera Lundström – ger en historisk översikt över de senaste decenniernas utveckling mot en större tolerans av NPF-personer samt ett gryende medvetande hos dem själva, att de kanske är en grupp med egna rättigheter att hävda. Artikeln avslutas med orden ”Men de som menar att allt, eller nästan allt, är ”hjärnspöken” bör tas på samma allvar som president Ahmadinejad när denne hävdar att det inte finns några homosexuella i Iran.” Under rubriken Måste man ha diagnos för att bli accepterad? 15 februari 2013  är Lundström sårad då han tycker sig ha blivit liknad vid Ahmadinejad. Lundström försöker förtydliga sitt argument genom att föra in Kriminalvårdsstyrelsens uppgift att ”två tredjedelar (63 procent) av fängelseinternerna i barndomen uppfyllde kriterierna för ADHD och att närmare hälften (43 procent) fortfarande uppfyller dessa kriterier”. Detta tycker Lundström ännu tydligare talar för att psykiatrin är dagens rashygien och neurobiologi dess teoretiska underbyggnad.

I sitt sista inlägg i frågan, Det där med hjärnskada. Vem hävdar det? 2 mars 2013 försöker han sätta punkt genom att – återigen i polemik mot Munck – visa  att psykiatrin visst betraktar NPF som hjärnskador, nedärvda sådana, medan ” Diagnoskritiken [till vilken Lundström ansluter sig] ifrågasätter denna neuropsykiatriska förklaringsmodell som hävdar att ADHD orsakas av biologiska/medicinska förändringar i hjärnan och som ser ärftlighet som den viktigaste bakgrundsfaktorn.”

Naturligtvis är både debatten och argumenteringen rikare än så här, men de linjer argumenteringen följer torde i denna genomgång vara tydliga. Munck underbetonar enligt min mening den farmakologiska industrins roll i framdrivandet av diagnosticeringen under 70- och 80-talen men skriver fint om den glädje och vilja som börjar växa fram mellan NPF-personer och dess rörelse mot ökad tolerans i samhället. Lundström verkar dock hävda att psykiatrin är helt av ondo pga girighet, och att vad som möjligtvis i verkligheten är skilda personlighetsdrag av neuropsykiatrin ges en teoretisk inramning som antyder att fattiga och kriminella är underlägsna människor då det är dessa som får de flesta ADHD-diagnoserna.

Jag har ju tidigare skrivit om ”biologism noveaux”, ett begrepp jag förstås hittat på själv och som betecknar ett nytt sätt att försöka argumentera med biologin som utgångspunkt. Allting börjar med vad som finns, och vad som finns är kroppen. Hjärnan är kroppen, kroppen är hjärnan. Människors hjärnor är olika; de fungerar redan från födseln på olika sätt. Detta är en del av mänsklighetens historiska biologiska framgång. Mänskligheten är alltså en heterogen grupp och skall så vara. Evolutionen har gjort den sådan. Samhällsutvecklingen har dock drivit fram ett mentalt klimat som premierar en sorts medianhjärna, vilket också utesluter många av de mer specialiserade hjärnorna. Genom den farmakologiska industrins försorger har dessa uteslutna hjärnvarianter givits namn, dock i form av ohälsodiagnoser, men ändå namn – vilket gör dem synliga och möjliga att prata om. Vare sig psykiatrin är ”ond” eller ”god” så har den försett oss med begrepp som påvisar existensen av hjärnor som inte följer nån sorts medianfungerande. Detta är vad vi har att utgå från i varje typ av politisk kamp som skall föras av oss ADHD-personer, aspergare, tourettare, autister eller vad vårt avvikande nu rubricerats som. Människor är inte exakt likadana – de är olika.

Det är just den sista frågan som testas i sådana här diskussioner. Är alla människor likadana? Förmodligen skulle de allra flesta svara ”nej”, men de skulle inte mena det på riktigt. Lundström är en av dessa. Det är även alla politiska partier. Trots all retorik om alla människors unicitet och de mänskliga individernas absoluta fantastiskhet så är både liberala, socialistiska, konservativa och nationalistiska politiska aktörer nedsänkta i sina respektive idéhistoriska strömfåror vad individens egentliga beskaffenhet beträffar. Ingen av dem verkar ha märkt att samhällsutvecklingen skapat sin egen strömfåra, utanför alla idealistiska moralföreställningar, och att dess verklighet är att endast den majoritet som inte har alltför specialiserade hjärnor klarar av att navigera sina liv i vardagen – specialisering kostar nämligen. Kreativitet, till exempel, kostar uppmärksamhet. (Påpekar gärna igen: allt detta stöder sig på forskning, dock inte forskning som kopplats samman på just detta vis – biologism noveaux – förut. Länkar på slutet!)

Självklart vill farmakologin att våra avvikanden skall rubriceras som ett hälsoproblem – det är vad de tjänar pengar på. Det betyder inte att vi behöver ta ställning ”för” eller ”emot” psykiatrin som fenomen. Psykiatrin är en apparat som visar saker som den själv inte riktigt kan tolka. Men alla fakta finns där, vi behöver bara finna den mest korrekta tolkningen, under alla värderande eller ideologiskt laddade ord såsom ”handikapp”, ”sjukdom”, ”funktionsnedsättning”, ”medicin” och så vidare.

Min slutledning, eller om det möjligtvis är min startpunkt, är: vi måste släppa alla förutfattade idéer om vilka som är de goda och de onda här, hur människan ”skall” se ut och vara ordnad, kanske till och med vad vi tror att hon är (en individ). Om hypotesen att de avvikande neuropsykiatriska funktionssätten är ärftliga ­stämmer, vilket mer och mer forskning pekar mot, ­betyder detta att det är en del av hur mänskligheten är ordnad – de individer som ingår är mer olika varandra än vad vi tidigare trott. Detta betyder också att det är som GRUPPVARELSE människans framgång ligger, inte i att alla individerna är väldigt högstående var och en för sig.

Vad som görs osynligt i argumenteringen hos personer som Lundberg är att vi som är annorlunda ordnade faktiskt utesluts från samhället av diverse automatiska funtkioner, vare sig det rör sig om skador eller inte. Det är väl belagt att personer med fattig bakgrund och exempelvis ADHD klarar sig sämre än sådana som har en ekonomisk infrastruktur ordnad för sig redan från början. Halten ADHD-personer är självfallet inte lägre i en högre samhällsklass bara för att det är lägre diagnosticeringsgrad. Den är lika hög, men dessa personer har ett nätverk omkring sig som kan ta hand om sådant som är deras egen svaghet så att de själva kan koncentrera sig på sina styrkor i stället. Denna fördel finns inte för ADHD-personer i lägre inkomstklasser. De högre stånden har dessutom olika typer av förberedda ursäkter för avvikare – de är särbegåvade, exentriska eller nåt annat smickrande i stället för problembarn. Vi som kommer från något enklare förhållanden utan dessa traditioner får det svårare. Många stängs tidigt ute från samhället, och det  behov av adrenalinkickar som ADHD-hjärnan ofta behöver för att hålla sig uppe leder oftare till destruktivitet.

Då har jag ändå inte ännu nämnt den andra sidan av det; att ADHD är en vanlig egenskap även i den absoluta toppen av precis vad som helst. Liksom samhällets botten har en stor statistisk överrepresentation av ADHD-personer som oftast kommer från enklare förhållanden, så har toppskiktet inom konsten, politiken, musiken, idrotten, näringslivet etc osv en statistisk överrepresentation av ADHD-personer – oftare då sådana som kommer från något mer stabila förhållanden.

Biologism utesluter absolut inte en strukturell analys av samhället. Dessutom är en biologism den idélinje som allra starkast skulle kunna uttrycka mänsklighetens särart som heterogen, multipel och mångdimensionell. Låt inte gamla inkörda vanor stå i vägen för denna möjlighet för sakens egen skull.

 

Min postserie Biologism Noveaux:

Första delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/20/biologism-noveaux-del-1/

Andra delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/22/biologism-noveaux-del-2-optimera-sararten/

Tredje delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/26/biologism-noveaux-del-3-accelererad-essensialism/

Fjärde delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/08/09/biologism-nouveaux-del-4-varfor-biologism/

Den biokemiska pastöriseringsmaskinen

Svenska Dagbladet, idag:

Sömnmedel till barn ökar. Oroliga och ledsna barn med sömnbesvär ges läkemedel som är utprovade för gruppen 55 och uppåt. De får ingen kompletterande terapi. Och allt fler diagnosticeras med ADHD; medicin enda lösningen där också. Kemin skall rädda etablissemanget från neurologiska kaoskaskader. Ny slasktratt: ADHD. Har man mycket ADHD i skolan får man extra resurser, eller i sämsta fall tillträde till neurokemisk utslätning i form av metamfetamin och melatonin. Den överskjutande energin liksom den underskottsliga tas om hand av kemiska små hjälptomtar.

Även andra preparat för att klara vardag och skola blir vanligare. På sex år har antalet barn som medicineras för adhd ökat med 178 procent. Antalet pojkar i förskoleåldern har ökat med 220 procent. Totalt fick 26 000 barn mellan 0 och 17 år adhd-läkemedel förra året, varav 541 förskolebarn.

Anna Lundh, överläkare på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm, anser att ökningen till stor del beror på en bättre kunskap om både adhd och medicinering.

Hon pekar däremot på studier som visar att barn som medicineras får sämre stöd på annat sätt, till exempel med terapi och familjestöd, trots att detta rekommenderas – även vid medicinering.

– Det är helt emot de kliniska riktlinjer som finns, säger hon.

(…)

De senaste sex åren har även 32 procent fler barn fått antidepressiva, varav två av fyra medel i toppskiktet inte är godkända för barn. Ändå medicinerades över 1 000 barn under tolv år förra året, en ökning på 50 procent.

Även lugnande medel ökar. Förra året fick 12 000 barn och unga lugnande medel. Av dessa var knappt 3500 i förskoleålder och 880 stycken spädbarn.

Samtidigt ökar trycket på landets BUP-kliniker. Trots att all fler barn utreds, ökar inflödet från skolorna och köerna växer.

Psykiater Anna Lundh tar också upp att förändringar i vårt sätt att leva har en del i barns ökade psykiska besvär. När det gäller sömn lider barn med neuropsykologiska störningar, som adhd, ofta av sömnstörningar. Men även barn som utsätts för stress och överkrav kan få sömnstörningar och ångest, även om de inte syns i läkemedelsstatistiken.

– Vi måste fråga oss om vi ska ha ett samhälle där 10 procent av barnen kvalar in under diagnosen adhd eller om det också har att göra med hur vi organiserar vårt samhälle?

Jag är ju för större diagnosticering av ADHD, eftersom det är ett underdiagnosticerat tillstånd. Jag vill att alla vi som faller utanför normen också skall givas ett kvitto på just detta. Det ger nämligen också ”samhället” ett kvitto på att något inte stämmer i dess nuvarande tillstånd; om en så stor andel människor är så pass annorlunda att deras annorlundahet innebär ett handikapp, så måste det vara så att det finns en felaktigt ställd gemensam mediannivå för hur hjärnan måste vara skapad för att kunna leva här.

Jag inbillar mig alltså att något i samhället måste ändras då man inser att en naturlig variabel av människans neurologiska kontinuum måste ges kemisk kompression för att funka, att man kommer att tvingas inse att insatsen för att ändra på samhället är betydligt mindre än den för att låta det vara som det är. ADHD är en resurs för samhället och samtidigt en gigantisk ekonomisk minuspost, då så mycket energi tvingas ut i omlopp i samhällets utmarker. (Ni vet, det där att nästan hälften av landets fängelseinterner har odiagnosticerad ADHD och dylikt. Kollar man landets hemlösa samt tunga droganvändare är jag övertygad om att man finner samma sak.) Vi MÅSTE, som Anna Lundh säger, fundera över om ett samhälle som utesluter så många människor från möjligheten att göra något annat än att ligga till last verkligen är vad vi vill ha. Men det funkar ju inte om diagnosen bara blir en diskho som leder till en biokemisk slasktratt med uppgift att slipa av alla kanter och strömlinjeforma alla. Det funkar inte. Och att sorgsna barn bara ges artificiell insomning är sorgligt bortom jävla sans och vett.

 

*UPDATE* Torsdag 10/1-12 – Viss nyansering:

”Artificiell insomning”, som jag avslutar ovanstående med, är en sanning med modifikation; det rör sig förvisso om att kroppen tillförs substanser, men det preparat som nämns i artikeln och i min post – melatonin – är ingen kemiskt framställt insomningspreparat utan en kroppsegen substans. Man tillför alltså mer av ett hormon som redan tillverkas av/finns i kroppen. Hormonet tillhandager förutsättningar för att somna men är ej sövande i sig – det behövs fortfarande en sömnvänlig miljö. Att ett barn tillförs melatonin innebär alltså inte att man kan fortsätta som förut, utan kräver komplettering i form av en insats av barnets närmiljö (dvs. familj eller motsvarande). Läs om ni vill posten och kommentarerna på bloggen Sömn för barn.

Bara så att det är sagt.

Intryck från den nya världen

Det var nu ungefär två veckor sedan jag kom hem från den här USA-resan. Jag var bara borta en vecka men har en mängd intryck som ännu måste bearbetas, och några reflekktioner som måste fås på pränt innan jag kan gå vidare och vara sådär dramatisk och skriva om de där neuronauterna som balanserar på avgrundens rand etc. osv. mm. Var inte oroliga, snart är jag tillbaka där igen.

Vi var en liten koloni överflugna svenskar som var där för att närvara vid kusin Pauls bröllop med sin Megan. Allt som allt var det 171 gäster, de flesta från olika delar av USA och så vi sju svenskar. En vecka var jag i USA; tre av dessa dagar varade festen. På torsdagen anlände de flesta gästerna, då togs dessa emot på en pizzeria med senare fortsättning by the poolside på det hotell som de flesta inresta bodde. Spontanbar fanns, allting gratis. Fredagkvällen var det rehearsal dinner i en för tillfället hyrd och tömd busshall. Sydstatstraditionell förtäring; balja full med grillade alltmöjligt samt tomatsalsa. Bar med personal; allt fanns, allting gratis. Lördagen bröllop i lokalitet en bit utanför staden. Sedan dans med fantastisk DJ. Fri bar. Då de hyrda skolbussarna gick tillbaka till hotellet var det först häng i lobbyn med portabel kylvagn full med kryddad IPA från lokalbryggerier, sedan avslutningsvis  utgång i Charlestons nattliv tills alltihop stängde. Sen var det äntligen slut. Fantastiskt. Och hela tiden pratade jag med nya människor. Tror aldrig jag gjort så många nya bekantskaper och eventuellt vänskaper på så kort tid förut.

Det rörde sig som sagt om södra USA, och allt var väldigt southern. (Det verkar vara ett fenomen, det där med ”southern”; jag har aldrig i varit med om att det i nordstaternna skulle vara något speciellt med ”northern” folk, ”northern” traditioner eller ”northern” matlagning.) Folk kom förstås från hela USA och de flesta hade rest över kontinenten från något annat hörn, de flesta hade ju dessutom redan flyttat fram och tillbaka över kontinenten mellan collage och jobb och så.

Allt var ”family”, alla som träffades skulle hädanefter komma att höra ihop, och vi svenskar var stjärnorna; vi som hade rest över ett världshav, ända från den gamla världen, för att få bli family med dem. Den amerikanska trevligheten och hängivenheten till family var alldeles uppenbar, kändes i nästan varje handslag och varje mött blick. Men det fanns hela tiden något mer än artig inställsamhet eller den typ av låtsat intresse som man kan uppleva då man vid släktträffar och liknande träffar en syssling man aldrig träffat och knappast kommer att se igen; det fanns ett allvar i alla de där handslagen och blickmötena, allt det där som betydde en medvetenhet om att man skulle komma att höra ihop. Jag berättade om mitt jobb; folk var artigt intresserade. Jag berättade om mitt Hjärkolluppdrag; folk blev engagerade och började prata direkt. Psykisk ohälsa var något alla verkade ha en närhet till att tala om och de allra flesta hade i sin närmaste omgivning. Och ingen var rädd att prata om sådant.

USA är ett hårt samhälle. Det har stigit ur ett tillstånd av mångfaldig konflikt och funnit centrering genom beredandet av möjligheten att ta sig fram som individ genom konkurrens. Du kan klättra högt, mycket högre än här i Sverige, men när du faller, då kan du falla hela vägen direkt. När du faller faller du hårt. Inga skyddsnät tar emot dig; botten är verkligen en botten. Samhället firar den som tar sig högst upp men skiter i den som finns längst ned. Vad finns där när du fallit? Vad är det sista som kan lindra ditt fall och ta hand om dig om du skulle störta? Family. Family är din sista försäkring. Alla känner någon som störtat, alla känner närvaron av den avgrund som finns där strax bredvid, och alla vet att försäkringen är att knyta människor till sig, så nära som möjligt. Family blir viktigt i ett samhälle som saknar botten.

Men det är genom närheten till avgrunden och den hårda individualismen som man också har respekt för det från normen avvikande. Amerikanerna vet att den förre presidenten och den dessförinnan förmodligen var ADHD-personer; de är fullt klara på att både Gates och Jobs har hjärnor med största sannolikhet ingår i det autistiska spektrat och att de största idrottsmännen är neuronauter. Jag träffar en man i min ålder och börjar direkt prata intensivt med honom; det visar sig att han liksom jag har en ADHD-diagnos. Han har erfarenhet från den mest beryktade vapengrenen inom USA:s väpnade styrkor; han säger att ungefär 75 procent delar hans och min kognitiva begåvningsprofil. Jag själv frågar ”Vad gör de andra 25 procenten där?” och han svarar ”De blir inte lika avancerade som oss, men är de ambitiösa normalpersoner som lyckas ta sig dit.” Han menar att USA faktiskt, till viss del, förmår att ta vara på sina specialbegåvade och att den offentliga diskussionen om ADHD väldigt sällan handlar om patologisering.

 

 

Mycket skiljer mellan USA och Sverige, mer än vad vi kan fatta då vi ser romcoms på TV eller Hollywoodfilmer. Vi tror att Sverige är amerikaniserat, men det är en väldigt liten del av sanningen; det som finns här bygger vidare på vad som funnits här länge, berikat av alla de människor och impulser från hela världen som vi under landets historia hela tiden tagit emot. Den amerikanska relationen mellan staten, kyrkan och Gud är obegriplig för en europé. Individen och familjen är också komponenter i den konstellation som skapar det amerikanska personskapet. De är på långt håll besäktade med vad vi har här, men det går inte riktigt att översätta. Självfallet finns det något väldigt attraktivt i att man faktiskt gör ansatser att ta vara på och uppmuntra sina medborgares speciella förmågor medan man här i Sverige förlorar sig i tröstlösa debatter om huruvida de neuropsykiatriska diagnoserna motsvarar tillstånd som ”finns” eller inte. Visst finns det också något djupt rörande i det allvar med vilket man tar emot en ny familjemedlem; ”Vi kommer hädanefter att höra ihop”. Men vi får inte glömma en sak: detta har en grund i att det saknas sociala skyddsnät och att alla kommer att behöva någon som tar hand om dem i det fall man skulle misslyckas i denna hårda värld.

Med viss avsmak minns jag vår troskyldige statsminister Fredrik Reinfeldt för något år sedan uttala sig om de som faller utanför de nya, försämrade sociala skyddsnäten. En fråga ställdes om vad man skall göra om man förlorar jobbet, blir utförsäkrad och besparingarna tar slut. Man skulle vända sig till sin familj och låta dem ta hand om en, löd svaret från statsministern, i en markering att samhället inte skulle göra det. Ett närmande till en amerikanskt influerad individualism, och ett farligt närmande:

Vårt individualiserade sociala skyddsnät är en fantastisk tillgång, liksom vår förstatliga skola är det; det svenska välfärdssamhället är det i världen som lyckats komma närmast den utopi där varje individ skall kunna erbjudas ett band till staten som kan mobiliseras i det fall man fötts i en familj utan pengar, kontakter, anseende eller kulturellt kapital. Att det sitter ett parti vid makten som troskyldigt föreslår att familjen skall träda in i samhällets ställe är väldigt, väldigt illa, inte minst då man – även det enligt amerikans modell – sänker ingångslöner och privatiserar allt fler tillgångar som tidigare varit gemensamma. Till skillnad från i USA finns det dock här inte någon respekt för eller något intresse av att låta de individer som avviker att utveckla sina förmågor till egen och samhällets bästa; det enda som erbjuds är patologiseringar. Det enda som erbjuds är påpekanden att de är fel som avviker från kollektivet. Det går inte att bygga USA av Sverige; det blir det sämsta av båda världar.

Det vi skall lära oss av USA är inte att krossa de som förlorar fotfästet. Det vi skall lära oss är att respektiera avvikaren och erbjuda alla chansen att utveckla sin individualitet.

 

Värnmoll

Mer om (H)järnkollambassadörssutbildningen. Stjärntroll, spjärnroll.

 

Tre dagar har vi varit här nu, imorgon åks det hem. Femton stycken blivande är vi, inkvarterade på ett konferenscenter i norra Värmland, ägnande dagarna åt att utforma våra historier för att de skall kunna översätta våra liv till linjära berättningsbara förlopp som skall ges vidare till andra då vi åkt härifrån. Lite som apostlar är vi. Jag är egentligen en apostel som tillhör Västra Götaland, men jag fick delta i Värmlands utbildning i stället; jag hade ingen möjlighet de datum då västragötalänningarna skulle utbildas. Det få bli så här i stället.

Femton människor som har det gemensamt att de lever nära inpå det smärtsamma mörker som omger, penetrerar och genomkorsar det mänskliga samhället. Ingen av oss är konstig, men vi är skitkonstiga allihop. Alla har varit med om något som det är meningen att man inte skall vara med om. Gud vet varför en regering vill skicka ut en sådan församling att berätta sina historier för medborgarna. ­­

Jag och några till är NPF-personer; ADHD, Aspergers syndrom. Andra har levt sina liv med ångestsyndrom, klamrat sig fast utanpå normalitetsrymdskeppet i dess färd genom den oändliga tomheten men på nåt sätt lyckats klättra i från vacuumet därute. Några av oss har barn som fortfarande lever där på skeppets utsida, några har det inte längre – ytan är glatt, men kan lätt tappa taget eller släppa det avsiktligt. Vissa av oss har gjort förluster av det slag ingen kan fatta.

Det är konstiga och intensiva dagar. Hoppet skiner som en jävla supernova. Livet är starkt som fan. Alla bär på ljus, det skimrar om oss, tränger upp genom huden. Här finns ingen som inbillar sig vara normal. Ändå är alla helt vanliga människor. Det är först när man kastas ut från normaliteten som man fattar att man inte varit normal på hela tiden, att inte någon är det. Gå där i era bubblor, ni balanserar på avgrundens rand men tror att den försvinner om ni pratar om något trevligt istället. Men det kommer den aldrig att göra! Det är avgrunden som är sann, det är vår trygga ordning som är illusorisk. Ett ärligt liv måste vara bättre än ett liv i en bubbla. Välja tröst i stället för förnekelse. Du tror att det blir svårare. Men det blir lättare.

Stjärnboll

På den yttersta nivån består vi av ingenting, åtminstone sett till massa. Jag tror att det finns en tröst i det.

Vet du vad (H)järnkoll är? Det är något väldigt bra. Ungefär så här är det: regeringen vill ge pengar till att informera svenskarna om psykisk ohälsa, något en fjärdedel av oss någon gång drabbas av och tre fjärdedelar har i sin omedelbara närhet. För att informera har man inte skickat ut en expertkader som skall informera allmänheten, alls icke. I stället har man snabbutbildat tvåhundra människor utan expertkunskaper men med egen erfarenhet av något som faller inom definitionen av psykisk ohälsa. Detta är mycket bra. Expertkkåren hade kunnat ge teknikalia och detaljer,men den med erfarenhet kan dela med sig av sitt liv. Om människor omkring en pratar så är det lättare för en själv att tala om saker också. Mycket lättare än om bara en expert ger en siffror.

Jag värjer ju mig mot att se hyperskallen som psykisk ohälsa; begreppet ligger lite obekvämt hos mig. Men att den medför mycket ångest, stress, rädsla, sorg och annat jävelskap i och med att den ständigt behöver pressa in sig i ett samhälle utformat för en helt annan hjärntyp går knappast att säga emot. Det är alla dessa restprodukter som är ohälsan. Hos många med ADHD leder de vidare på vindlande stigar ut ur samhällsgemenskapen och till olika regioner av samhällets omgivande avskrädeshög; knark, kriminalitet, ensamhet, sinnessjukdom. Och hos många, många mammor och pappor med diagnosticerade barn finns det ingen större skräck än att deras små skall hamna på någon av de stigarna. Själv var jag också en wide-eyed kicksökare i tonåren, redo att sätta mig i första bästa högintensitetskatapultstol utan att bry mig mycket om åt vilket håll den var riktad och bortom vilken mur den var inställd att skjuta iväg mig. Men det kan gå rätt bra också. Man kan lyckas använda sin speciella förmåga att finna vägar in i samhället och livet också. Chansen att man följer en bred väg, en sådan som de flesta tar, är kanske inte så stor. Men just det kanske inte är livets mening heller.

Jag lyckades bra. Jag kan berätta det för andra. Det var jobbigt som satan; det var en mardröm fast levande. Det var också en dröm, fast levande. Livet är den dröm som kosmos drömmer i den sömn som råder i de molekylära mellanrummen, som aldrig lämnar det kalla stoft av vilket vi alla är byggda. Vi är organiska robotar retroaktivt styrda av en maskin av fett, skyddad bakom en mobil mur av kalk och kisel. Vi är vävnadsstrukturer som ger sig själva namn. Människans medvetanden är jordens dröm. Vi består alla av jorden, vi lånar våra kroppar från den och lämnar tillbaka den då tiden är ute.

Jag är älskad. Jag har en fru och ett barn. Jag har ett styvbarn och ett jobb, vänner och passioner. Det är också ett håll åt vilket det kan gå för den vars hjärna inte var likadan som den majoritet för vilka samhället byggdes. Att det är så är nästan glömt; det glömdes då diagnoserna uppfanns, men det var bra att de uppfanns för då kunde man plötsligt se för vem samhället var stängt och för vilka det var svårt att få till ett hyfsat liv. That’s it; detta är (H)järnkoll. Vi berättar. Det är #talaomdet fast om psyket, fettmaskinens mjukvara, kosmosdrömmens programmatiska struktur. Det är budskapet: ”Du kanske tror att det finns en färdig bana för livet, att du bara kan sätta dig där och åka kvickt och bekvämt fram till mål, men nånting kommer att hända dig, för inget är så enkelt. Eller så är ditt liv en långdragen plåga, men du tror att det är så alla har det, att det är meningen och målet med detta liv och detta samhälle så du håller din käft som du tror att alla andra gör. Eller så förlorar du plötsligt det mest värdefulla du har och står utan redskap att hantera det och gå vidare, och du tror att du nu kommer att splittras och dö av smärtan. Men det finns alltid ett hopp; prata, så finns det ett hopp. Stäng in så kommer du att förstöras. Vi pratar.”

 

(H)järnkollambassadörskap

Jag är i Värmland, i ett hotellrum på ett konferenscenter i en gammal herrgård, som ju konferenscenter måste vara. Jag skall bli en ambassadör, en hjärnkollambassadör. Det är inte Hypertunneln utan en som heter Jakob och som också är jag som skall bli ambassadören, och som skall informera alla de där ute i samhället om psykiska olikheter och den närhet till psykisk ohälsa vi alla har gemensamt (men som vi neuronauter verkar ligga lite närmare riskzonen). Check out:  http://www.hjarnkoll.se/
Jag facebookar följande från mitt hotellrum:

…och får efter en stund en kommentar:

…men så kommer jag på att det ju räcker att blogga just det jag redan facebookat, for now.

Sålunda också ett bloggtips: http://www.domkallarmighannes.com.

I’ll be back later.