Stjärnboll

På den yttersta nivån består vi av ingenting, åtminstone sett till massa. Jag tror att det finns en tröst i det.

Vet du vad (H)järnkoll är? Det är något väldigt bra. Ungefär så här är det: regeringen vill ge pengar till att informera svenskarna om psykisk ohälsa, något en fjärdedel av oss någon gång drabbas av och tre fjärdedelar har i sin omedelbara närhet. För att informera har man inte skickat ut en expertkader som skall informera allmänheten, alls icke. I stället har man snabbutbildat tvåhundra människor utan expertkunskaper men med egen erfarenhet av något som faller inom definitionen av psykisk ohälsa. Detta är mycket bra. Expertkkåren hade kunnat ge teknikalia och detaljer,men den med erfarenhet kan dela med sig av sitt liv. Om människor omkring en pratar så är det lättare för en själv att tala om saker också. Mycket lättare än om bara en expert ger en siffror.

Jag värjer ju mig mot att se hyperskallen som psykisk ohälsa; begreppet ligger lite obekvämt hos mig. Men att den medför mycket ångest, stress, rädsla, sorg och annat jävelskap i och med att den ständigt behöver pressa in sig i ett samhälle utformat för en helt annan hjärntyp går knappast att säga emot. Det är alla dessa restprodukter som är ohälsan. Hos många med ADHD leder de vidare på vindlande stigar ut ur samhällsgemenskapen och till olika regioner av samhällets omgivande avskrädeshög; knark, kriminalitet, ensamhet, sinnessjukdom. Och hos många, många mammor och pappor med diagnosticerade barn finns det ingen större skräck än att deras små skall hamna på någon av de stigarna. Själv var jag också en wide-eyed kicksökare i tonåren, redo att sätta mig i första bästa högintensitetskatapultstol utan att bry mig mycket om åt vilket håll den var riktad och bortom vilken mur den var inställd att skjuta iväg mig. Men det kan gå rätt bra också. Man kan lyckas använda sin speciella förmåga att finna vägar in i samhället och livet också. Chansen att man följer en bred väg, en sådan som de flesta tar, är kanske inte så stor. Men just det kanske inte är livets mening heller.

Jag lyckades bra. Jag kan berätta det för andra. Det var jobbigt som satan; det var en mardröm fast levande. Det var också en dröm, fast levande. Livet är den dröm som kosmos drömmer i den sömn som råder i de molekylära mellanrummen, som aldrig lämnar det kalla stoft av vilket vi alla är byggda. Vi är organiska robotar retroaktivt styrda av en maskin av fett, skyddad bakom en mobil mur av kalk och kisel. Vi är vävnadsstrukturer som ger sig själva namn. Människans medvetanden är jordens dröm. Vi består alla av jorden, vi lånar våra kroppar från den och lämnar tillbaka den då tiden är ute.

Jag är älskad. Jag har en fru och ett barn. Jag har ett styvbarn och ett jobb, vänner och passioner. Det är också ett håll åt vilket det kan gå för den vars hjärna inte var likadan som den majoritet för vilka samhället byggdes. Att det är så är nästan glömt; det glömdes då diagnoserna uppfanns, men det var bra att de uppfanns för då kunde man plötsligt se för vem samhället var stängt och för vilka det var svårt att få till ett hyfsat liv. That’s it; detta är (H)järnkoll. Vi berättar. Det är #talaomdet fast om psyket, fettmaskinens mjukvara, kosmosdrömmens programmatiska struktur. Det är budskapet: ”Du kanske tror att det finns en färdig bana för livet, att du bara kan sätta dig där och åka kvickt och bekvämt fram till mål, men nånting kommer att hända dig, för inget är så enkelt. Eller så är ditt liv en långdragen plåga, men du tror att det är så alla har det, att det är meningen och målet med detta liv och detta samhälle så du håller din käft som du tror att alla andra gör. Eller så förlorar du plötsligt det mest värdefulla du har och står utan redskap att hantera det och gå vidare, och du tror att du nu kommer att splittras och dö av smärtan. Men det finns alltid ett hopp; prata, så finns det ett hopp. Stäng in så kommer du att förstöras. Vi pratar.”