Varför tänkande om mänsklig skillnad absolut inte får överlåtas till medicinare och psykiatriker

Hej allihop!  Håll i hatten, för nu blir det galenskaper. Så här står det i nya numret av Läkartidningen (en utomordentligt välrenommerad tidskrift som läses av alla landets läkare):

Det finns studier som framhäver genetikens roll för kriminellt beteende, men att även miljöfaktorer har betydelse. En ny svensk studie slår nu dock fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer och därför saknar betydande inverkan på huruvida barnen i familjen utvecklar brottsligt beteende eller ej.

Visst häpnadsväckande? Det är alltså inte Expressen utan Läkartidningen som delger oss en studie som visar att det i och för sig finns en sjufaldigt ökad risk för hemfallande till våldsam brottslighet för barn vars föräldrar tillhör en lägre inkomstgrupp än för de rika. Men denna sjuhundraprocentiga skillnad kan enligt vissa metoder som studiens forskare typ känner till förklaras av andra faktorer än föräldrars inkomst, förmodligen genetiska. Därför måste mer pengar till för att utreda kopplingen mellan gener och kriminalitet, allt efter artikelns slutkläm.

Det är läkaren och kriminologen Ardavan Khoshnood som i Läkartidningen skriver detta om en färsk artikel i British Journal of Psychiatry. Under rubriken ”Nya rön” publiceras Khooshnoods text med titeln Socioekonomisk status har enbart en svag koppling till kriminalitet. Den refererade forskningsartikeln bygger på en svensk statistisk studie av Amir Sariaslan, Henrik Larsson, Brian D’Onofrio, Niklas Långström och Paul Lichtenstein. Herrarna Sariaslan et.al har kommit fram till detta faktum genom statistiska studier av personuppgifter. Jämfört föräldrars inkomst med hur det gått för barnen då de växt upp; har de hemfallit åt våldsam kriminalitet eller drogmissbruk? Och studien visar alltså att det har de förvisso gjort, i sju gånger större omfattning än de vars föräldrar har medel- eller hög inkomst, men att även andra variabler – ”unobserved familial risk factors” – kan förklara beteendet, faktiskt i så hög utsträckning att hela inkomstvariabeln liksom trollas bort! Fantastiskt.

Jag är ju inte sämre än att jag fattar att det förmodligen är en dedikerad forskargrupp, att de på något vis förmodligen ändå vill väl och att de – kanske först och främst – vill visa att det finns en koppling mellan genetik och kriminalitet som måste utforskas mycket mer, helst av dem själva och med rejäl bemedling. Men när det gäller denna koppling – genetik, kriminalitet och inkomstnivå – måste man ha silkesvantar på händerna i analysen och redovisandet, och desto mer så när man passar på att använda sina rön till att underkänna kopplingen mellan socioekonomisk status och våldsam brottslighet.

För naturligtvis lyckas de inte underkänna någon sådan koppling, trots alla sina siffror. Än mindre ”slår de fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer [som har betydelse för kriminellt beteende]”. Vad de har gjort är ju i stället att ha tillfogat en rad andra variabler som OCKSÅ påvisar ett samband mellan vissa individer och kriminellt beteende. Sedan har de försökt få det till att dessa variabler gradvis gör att inkomstnivån som förklaringsvärde bleknar bort tills det bara finns en ”svag koppling” kvar. Men det stämmer ju inte; den ofattbart höga snedfördelningen, den sjufaldigt högre kriminaliteten bland de fattiga, står ju exakt lika stark även efter att man visat att även genetik existerar och har stor påverkan.

Vad de undersökt är definitivt inte heller ”sociokulturell status” utan inkomstnivå. Detta är inte samma sak. Inkomstnivå refererar till en siffra, det är ett väldigt enkelt begrepp. Begreppet sociokulturell, däremot, betecknar ett komplext sammanhang som inbegriper mycket mer än vad någon intjänar för lön i reda kronor. Faktum är att det inte har på denna plats i analysen att göra: det skall komma in i nästa skede. Låt mig förklara varför.

Som jag ser saken så har de inte visat något alls om den genetiska betingadheten att begå brott, men väl något om samhället: att det finns funktioner i samhället, varför inte använda det gamla slitstarka begreppet ”strukturer”, som ser till att människor med vissa genetiskt betingade egenskaper skjuts utanför möjligheten till medel- eller höginkomst och därmed är sju gånger mer utsatta för risken att behöva bli våldsamma eller brottsliga. (Dubbelt så stor risk till drogmissbruk, dessutom.)

Det är här begreppet ”sociokulturell” skulle ha kommit in; för att visa hur dessa strukturella funktioner exekveras. Det är ju nämligen så att det inte är själva brottsligheten som går i arv, eller benägenheten därtill. Det handlar inte om genetiskt nedärvd ondska, vilket kontentan faktiskt blir om man nu skalar bort det sociokulturella och endast ser till det genetiska som kauserande för brottsligt beteende. Det handlar i stället om att vissa egenskaper – låt mig ta det inte helt långväga exemplet uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet – har starkt ärftlighet, men att dessa lättare kan få en positiv utkomst (kreativitet, anpasslighet) för den som har en trygg ekonomisk struktur och ett gott självförtroende med sig från barndomen. ADHD-personer uppväxta under utsatta förhållanden har oändligt mycket svårare att finna användbarhet för sina förmågor än ADHD-personer från trygga förhållanden där ekonomin varit god. Detta beror på att samhället är ordnat för en annan typ av nervsystem, det vi hyperskallar kallar för neurotypen (dvs. normisarna). Det beror på samhällets ordnadhet, dess socioekonomiska strukturer, inte på ADHD-personernas nedärvda ondska.

Även drogmissbruk och våldsbrottsliga tendenser är nämligen något människor utsätts för. Att fattiga oftare än rika missbrukar och är våldsamma och kriminella beror inte på deras nedärvda ondska utan på att de har en särskild utsatthet inför det. Återigen: en socioekonomisk utsatthet, ej reducerbar till antalet kronor deras föräldrar tjänat eller huruvida deras släktingar fällts för våldsbrott.

Jag vet att många humanister och samhällsvetare är väldigt mycket emot all typ av forskning som vill undersöka genetisk betingadhet till brottslighet. Detta gäller i synnerhet vänsterorienterade tänkare, som ofta är väldigt provocerade av konceptet mänsklig skillnad. Vi minns ju till exempel Internationalens Lars Lundström, som såg den ökade ADHD-diagnosticeringen och dess bundenhet till klassbakgrund som ett eko av äldre tiders frenologi eller till väldigt tveksamma rasbiologiska experiment. Men vi får inte glömma att människor faktiskt är olika – även genetiskt – men att samhället är ordnat för de som är lika, eller mest lika, en idealtyp. Det är samhället som gör människor ”onda” genom att tvinga dem till det och utsätta dem för det – det är inte generna.

Jag hävdar alltså att sambanden mellan genetik och kriminalitet måste undersökas. Detta måste undersökas för att visa något om samhället – vilka som utesluts, vilka som premieras, hur man kan förändra samhället för att ge utrymme för de avvikande att utveckla något positivt i stället för att behöva skjutas utanför och tvingas in i brottslighet, missbruk eller psykisk ohälsa. Men då är det också absolut nödvändigt att vara väldigt försiktig med begreppen – begreppen är samhällsforskarens skalpell, slinter eller man eller håller dem bakochfram så kan man råka skära av något väsentligt.

Forskning är viktigt. Att forska om mänsklig skillnad och hur denna tar sig uttryck i samhället är dessutom oerhört viktigt, av allra yttersta vikt för alla oss som bor här. Därför måste man som forskare vara försiktig med hur man analyserar data och hur detta sedan presenteras. Den sortens forskare som vetenskapar om kroppen och den mänskliga biologin är allt som oftast en som går från det stora – en funktion, ett samband – och försöker gå inåt, mot allt mindre beståndsdelar, helst bara tills en enda gen eller neuron finns kvar, och förklara allt utifrån denna sista beståndsdel. Då blir också förklaringarna därefter – oändligt avancerad forskning, men lika oändligt förenklade svar. Sådana forskare skall inte behöva använda ord som ”socioekonomisk”, då de uppenbarligen bara förstör dem, utan det är då forskare skall ta vid som är mer lämpade att förstå de komplexa sammanhang i vilka det mänskliga uppstår som alltid är mycket mer än summan av sina gener, neuroner eller inkomstuppgifter.

Biologism nouveaux, del 2: Optimera särarten!

Första delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/20/biologism-noveaux-del-1/

Jag experimenterar glatt vidare, helt utan att egentligen ha nån större kunskap själv i biologiämnet. Kanske är det här den sjukaste idé jag fått/sämsta alliansen jag försökt smida, men min erfarenhet har visat att det blir bäst om man helt enkelt bara tutar och kör. Förra posten var kul, nu blir det bättre! Kanske.

 

I den förra posten annonserade jag min idé om att queertänkande personer inte borde vara så rädda för biologi som de rätt ofta är. Det behövs ju inte; naturen i sig är redan på deras sida, det är vissa biologer som inte är det. Naturen är queer, så till den grad att själva ordet queer (typ ’konstig’ eller ’vriden’) är ganska förfelat. Människan är queer eftersom hon är en del av naturen, vare sig hon låtsas om det eller inte. Dock är hon jäkligt förtjust i att hitta på restriktiva normer som hon måste hålla sig inom. Dessa har förstås vuxit fram historiskt och funnits integrerade i kulturella kosmologier/kosmogonier och kommit att strukturera de sociala och ekonomiska system människogrupper levat i. Dock, point is: de behövs nog inte längre. Vi är djur, sociala djur som hittar på en massa grejer och bygger städer och rymdraketer och så vidare, men vi har också möjligheten att ha en kunskapsmässig överblick över vår situation. Många av de restriktioner vi ålägger oss själva är dumma och får människor att må illa. De kan vi lika gärna göra oss av med.

Sedan annonserade jag mot slutet, något oförsiktigt, att jag skulle ta upp Annica Dahlström och Rigmor Robèrt i nästa post på ämnet, och här står jag nu med mössan i hand. Jag tror dock att jag struntar i den jungianska psykoanalytikern och särartsfeministen Robèrt, jag minns verklligen inte vad jag skulle med henne till och dessutom var det ju ett rätt bra tag sedan hon var på någon som helst tapet. Dahlström, däremot, är ju desto mer aktuell sedan hon avgick som styrelsemedlem i Hjärnfonden efter en plötsligt uppblossad anstormning av kränkta pappor i januari i år. 2007 skrev hon sin mest kända bok, den populärvetenskapliga Könet sitter i hjärnan, vilken vållade mycken debatt. Hon föreläste ett tag för fulla hus (jag försökte själv förgäves ta mig in i en fullsatt aula på Handelshögskolan i Göteborg för att bevittna kalaset), sen falnade debatten tills den plötsligt blossade upp i år då en äldre artikel  började cirkulera på nätet igen.

Redan 2007 stötte förstås Dahlström på patrull; det påpekades från vetenskapligt håll att hon i sin bok sammanfattade forskning som visar att könen är olika, men att hon negligerade forskning som säger emot saken. Boken var skriven för att argumetnera för en åsikt och var således snarare politisk än populärvetenskaplig, ett hävdande som  gavs viss tyngd av det faktum att Dahlströms egen forskning inte hade mycket med neurologi att göra utan om vävnad, ett helt annat område. I den mest spridda kritiska artikeln angrips Dahlström av fyra kollegor vid Göteborgs universitet för att hon missbrukat sin forskarroll för att föra ut en ideologisk skrift full av tolkade resultat som samtliga vridits i riktning mot hennes egen ideologiska ståndpunkt.

Faktum kvarstår att folk verkligen lyssnade på Dahlström då Könet sitter i hjärnan kom. Själv tyckte jag att den var rejält kymig. Populistisk dynga som försökte befästa hierarkiska maktrelationer biologiskt, som hävdade att det inte fanns kvinnliga genier på grund av hur kvinnans hjärna var ordnad, att mannen är farlig för barnen då hans uppmärksamhetsspann är begränsat och han saknar kapacitet att begripa att man inte får skaka ett spädbarn så huvet flyger omkring varför männen helst borde förbjudas att ta pappaledigt alls, att det fanns ett (mystiskt, ej belagt men liksom ändå ”upplevt”) band mellan mor och barn. Om en kvinna var framgångsrik i karriären var det för att hon hade en manlig hjärna, var en man närvarande och ömsint som pappa så var det för att hans hjärna var kvinnlig. Idéerna presenterades inte som tolkningar som kunde ha sett ut på ett helt annat sätt utan som stumma resultat. Det hela var ett resultat av tankar som väckts hos henne som ung forskare; i en artikel av Per Snaprud från Forskning & Framsteg från tiden strax före boksläppet kan vi läsa om saken:

Annica Dahlström drogs in i frågan i samband med att hon blev vald till prorektor vid Göteborgs universitet år 1994. Hon satt i universitetets jämställdhetsgrupp och fick även hantera fall där kvinnliga studenter blivit sexuellt trakasserade. Med nyväckt intresse läste hon om könsskillnader i en neurobiologisk lärobok. Hon drog slutsatsen att det finns skillnader som politiker och allmänhet borde känna till. Men hur ser dessa könsskillnader ut?

På det lilla soffbordet framför oss ligger Annica Dahlströms bild som med två enkla kurvor beskriver könsskillnader i ett brett spektrum av psykologiska egenskaper.

Men den vetenskapliga litteraturen visar att skillnaderna varierar beroende på vad man mäter, och under vilka omständigheter. Det finns alltså inget stöd för svepande slutsatser om vitt skilda egenskaper. Män och kvinnor är till exempel lika bra på att förstå skriven text. Samtidigt är fler män än kvinnor intresserade av tillfälliga sexuella förbindelser, och män är i genomsnitt mer aggressiva. Det framgår av en artikel i den vetenskapliga tidskriften American Psychologist som Janet Hyde, psykologiprofessor vid University of Wisconsin-Madison i USA, publicerade i september år 2005. Artikeln är en mycket omfattande sammanställning av resultat som gäller psykologiska skillnader mellan könen. Mot bakgrund av detta, kan man verkligen klumpa samman egenskaper på det sätt som du gör i din bok?

– Om det här hade varit en vetenskaplig bok skulle jag tycka att du har alldeles rätt. Men nu är det så att jag försöker få fram ett budskap till befolkningen i allmänhet, och då måste man göra sådana här förenklingar, säger hon.

Ja, hon är ju ganska öppen med sina avsikter, det får man ge henne. Samhället skulle bli bättre om det anpassades efter de könsskillnader hennes tolkning tar fram, tycker hon. Och, som sagt: folk lyssnade, folk älskade att höra att de skillnader som redan fanns befästa i samhället sedan tider långt före folkhemmets framväxt var biologiskt grundade och berodde på att det helt enkelt fanns en skillnad som satt i hjärnan. Det är så mycket lättare att leva i och reproducera en hierarkisk maktstruktur om någon auktoritet kan försäkra en om att denna struktur är riktig och nödvändig och finns befäst rent av på självaste neurologisk nivå, så att alla försök att ändra på den går emot naturen. Ansvaret är förlagt nånannanstans än hos en själv, liksom; det är faktiskt hjärnans fel! Givetvis älskas Dahlström också av just sådana organisationer och sammanslutningar som gör till sin grej att försöka slippa att ta ansvar för maktstrukturer de själva reproducerar. ”Moderatmännen”, ”jämställdisterna” och andra såna där, ni vet. Carte blanche från självaste naturen, hurra!

Men en sak som kommer fram i kritiken mot Dahlström, och som finns antydd redan i den ovan citerade artikeln och faktiskt i själva boken också, är att det faktiskt inte rör sig om två skilda populationer. Snarare rör det sig om något skilda normalfördelningar för grupperna Män och Kvinnor. Dessutom; innebörden av skillnaderna mellan fördelningarna var väldigt tolkade i boken. Varför skulle till exempel ett mer koncenterat uppmärksamhetsspann vara en sämre föräldraegenskap? Dessutom har båda könen kapaciteten att anta mer av de egenskaper som brukar associeras till det andra könet då normaltillvaron genomgår förändringar; att män likväl som kvinnor kan producera bröstmjölk är allmänt känt, men förändringarna kan även då det krävs ske på kognitionsnivå. Kanske är det en skyddsfunktion för det fall en vuxen blir ensam med ett barn, det är åtminstone så det ofta tolkas. De två populationerna är inte naturgivna; de är flytande och högst föräldeliga normalfördelningar. Och så, den viktigaste invändningen: skillnaderna inom grupperna var väldigt mycket större än de mellan grupperna. Kanske är det inte könssegmenteringen som är den mest relevanta, beaktat hur vid den totala människopopulationens hjärnkapacitet egentligen är?

Ja, det är ju här jag anländer, då, med stolt springare och skinande rustning och så vidare. Jag själv the dragonslayers sammanfattning:

Vi har ett stort spektrum av mänsklig hjärnkapacitet. Olika hjärnor är något skiftande i vad de klarar av och är bra på. Om man delar upp alla hjärnor efter könen på de kroppar de sitter i får man två normalpopulationer som placerar sig ganska nära varandra i spektrumet som helhet, och som dessutom är överlappande och kan ta varandras positioner. De olika könade kropparna utsöndrar hormoner beroende på situation som gör dem mer eller mindre utbytbara. Den fråga som min läsning således genererar: Varför då segmentera efter dessa två normalpopulationer?

Det verkar ju alldeles onödigt att befästa de små skillnader som finns; det verkar i ett modernt samhälle mer rimligt att istället försöka vidga den möjliga ytan för populationernas överlagring, åtminstone om det är ett samhälle som utger sig för att ha en stark individualism.

Däremot är det sällan en enda hjärna förmår att täcka hela spektrumet av möjlig mänsklig hjärnkapacitet (det är omöjligt). Det verkar faktiskt som om olika hjärnor är bra på olika saker; vissa verkar mer lämpade för organiserande, andra alstrar idéer, vissa kan specialisera sig oerhört djupt på ett särskilt ämne, andra har kapacitet att hålla många bollar i luften och så vidare och så vidare. De hjärnor som tillser att mänskligheten (tänkandet, teknologin, konsten, vetenskapen…) tar plötsliga språng framåt är ofta hjärnor med större specialisering, placerade längre ut från spektrumets normaler – inte de som ingår i de nämnda normalpopulationerna, utan sådana med något annorlunda fördelning av kapaciteter.

Samhället är redan organiserat för den neurologiska normalpopulationen. Man behöver inte försöka befästa normalhjärnan, den så kallade neurotypen, mer i samhällsstrukturen; densamma är konstruerad för dessa, vare sig fenotyperna kallas ”män” eller ”kvinnor”. Dock är samhället inte direkt optimerat för de som avviker; de som egentligen befinner sig längre ut mot spektrats kanter. Dessa är både män och kvinnor (även om det finns en uppenbar neuropsykiatrisk könskodning som kommer till uttryck; pojkar får diagnosen adhd, flickor får diagnosen add).

Skall samhället nu ändras med hänsyn till neurologisk optimering så skall man naturligtvis inte segmentera efter kön, och det är viktigt att inte vidare stänga in könen i sina statistiska normalpopulationsplaceringar och cementera dessa egentligen rörliga positioner. Det gör bara samhället rigidare och begränsar individerna. I stället skall man se till att de som finns utanför normalpopulationerna ges möjlighet att utvecklas optimalt. Som det är idag slås en överväldigande mängd av de normbrytande hjärnorna ut; fängelserna är fulla av odiagnosticerad adhd (de kostar 50 miljoner kronor om året, enligt en årsaktuell utredning), pensionsfonderna betalar ut åtskilliga miljoner till förtidspensionerade aspies och så vidare. Den som är kreativ och rörlig men rastlös och oorganiserad har inte mycket att hämta i skolsystemet. Den som är socialt ointresserad och oförmögen men har förmågan till extrem detaljfokusering får det ganska svårt att hävda sig på den entreprenöriella arbetsmarknaden. En och annan har det bra förspänt från början; en kreativ person som lyckas ta sig igenom skolan och där någon annan hela tiden sköter livets administration kan nå väldigt långt. Faktiskt hur långt som helst; inom adhd-samhället råder ett ganska grundmurat konsensus om att Steve Jobs, Bill Clinton och George W Bush bär de signum som kännetecknar adhd-profilen. Alltså: toppen av världen.

Skall samhället arbeta för biooptimering, alltså ge möjlighet för den neurologiska mångfalden att ta samhället framåt och göra dess medborgare lyckligare, så skall speciell hänsyn tas till de som står nära randen. Inte bara som humanitär åtgärd, liksom för att vara hygglig mot de som egentligen är kassa, utan för att människan är en gruppvarelse och samhället är ett gruppsamhälle. Samhället är mer än summan av sina individer; samhället är snarare produkten av alla sina individers kapacitet att förstärka varandras förmågor i samverkan. Folkhemmet var okej, det tog många ur fattigdom och hade sin historiska relevans, men det formades efter neurotypen och utgick från den humanistiska normen att alla människor egentligen är lika och att det bästa sättet att ge alla medborgare samma chans att lyckas är att  tvinga dem igenom samma starkt homogeniserade och standardiserade skolsystem – utformat för neurotypen. Den annalkande globala marknadslineralismen har säkert sina poänger den också, men även den är anpassad för neurotypen och lämnar ett mycket trångt utrymme för avvikare. Entreprenörer som lyckas lär kännetecknas av att de har ett sjujävla arbetsminne och är socialt kompetenta – förmågor många människor förvisso kan träna upp, men knappast alla och i låg grad de mer avvikande hjärnorna.

Så, alla ni som förtjusades av Annica Dahlströms neurooptimeringsupprop 2007: skåda vart detta resonemang leder! Skall man vara biologist så får man hålla fast vid det, eller var det bara något som passade bra att heja på då det gällde att legitimera rådande maktstrukturer?

Och, alla vi som mådde illa av samma upprop: det behöver vi inte göra. Vi behöver däremot driva det vidare, längre i sin konsekvens. Vart skall vi ta vägen så här efter det socialdemokratiska folkhemmets likriktande av människosubjekten? Hur skall vi  hantera marknadsliberalismens dito? Hur kan vi skapa ett samhälle som inte moduleras på neurotypen, utan faktiskt tar på allvar människans natur som flockdjur, med en fantastiskt rik neurologisk varians? Det är när ett framtida samhälle börjar komma fram till ett sätt att skapa svängrum för hela det nerurologiska spektrat och utrymme för samverkan och korsbefruktning som det på allvar kommer att börja hända något.

 

[effektfull avslutning, pukor och trumpeter och allt tänkbart pompöst jävelskap]

 

Taggen ”EGO”

Min J tyckte att det fanns något bittert över de första posterna på bloggen. Jag vill inte vara bitter eller ha nån sorts jäkla bitterblogg. Jag känner mig inte heller speciellt bitter. Dessutom är just ”bitter” nymoderaternas favvoöknamn för den som blivit förfördelad i samhället. Utförsäkrade och handikappade och arbetslösa och dylikt folk som inte svarar postitivt på en hälsosam påtvingad jobbsökarcoaching på skattebetalarnas bekostnad. Inte för att jag inte kan identifiera mig med sådant, utan för att det är nymoderat nyspråk (dvs. bygger på en låtsad missuppfattning. Den som kan identifiera sig med det nymoderata positivpepp-språket, däremot, har jag ingen förståelse för alls. Är man född att passa in så är man, i min uppfattning, knappast människa).

Taggen ego kommer att sättas på poster som angår mina försök att förstå mitt liv. Då något stort förändras i ens uppfattning om en själv – tillochmed den man har varit hela sitt liv! – så dyker ett behov upp av att förstå vad det innebär. Jag fick i december reda på att jag har en hjärna som fungerar annorlunda än hur hjärnan fungerar hos 95% av alla människor. Minnet funkar annorlunda; de exekutiva fiunktionerna fraktar information  mellan minnena på ett annat sätt än hos ”neurotypen” (vilket är ADHD/neuro-samhällets term för de där 95 procenten). Dessutom hanteras den kroppsliga energin på ett annat sätt; snarare än ett jämt tillflöde av energi under alla de vakna timmarna kommer energin i explosioner och lämnar mig utmattad efteråt.

Samhället är alltså konstruerat för att passa en annan typ av hjärna än min. Man skall ha en annan typ av minne, man skall orka portionera ut sin energi jämt under en hel dag mellan sovtimmarna (som skall vara på natten). Funkar man annorlunda blir det problem med att passa in i ett sådant samhälle; behöver du, neurotypläsaren, ett exempel så kan du ju försöka tänka dig hur det skulle vara att helt plötsligt inse/få reda på att du har vuxit upp i ett samhälle där alla andra är döva, men du själv är född med en välutvecklad hörsel.

Jag är inte bitter över att tillhöra de avvikande fem procenten; det är snarare en triumf att få saken bekräftad. Men de frågor som uppstår handlar om just detta. Precis var är det jag inte passat in?

Således vill jag försöka se mitt liv i retrospekt. Ego kommer nog mest att handla om situationer då jag känt att jag inte är som man skall – de situationer där ens individualitet faktiskt gör sig påmind. Jag har gnällt på nymoderaterna i den här posten, måhända lite opåkallat och onödigt, men vad som finns i botten på mig då sånt gnäll läcker över är just en uppfattning om individualitetens sanna väsen, som bryter ganska kraftigt mot den som propageras av just det politiska partiet, och som på nåt sätt verkar basera sig på att alla egentligen är precis likadana och att man därför får skylla sig själv om man inte lyckas passa in. I min uppfattning om individualitet så är då man är annorlunda, då livet skaver och kränger och man inte kan finna sig i det vis på vilket saker och ting nu är ordnat, som man faktiskt inser att man är en individ, skild från allt annat och instängd. För mig har det jag kallat hypertunneln varit vägen ut ur den instängdheten. Kanalen till kosmos, liksom. Strömmen mot kaos.